Det finns något annat i ett fotografi, som inte mäts i sant eller falskt, men som ändå kan vara skadligt. Jag minns vad Sontag skrev om våldet i bilden. Det tvingande. I essän ”The pain of others”, skriver hon om krigsfotografier och om hur åskådaren tvingar den på bilden att se in i ens ögon. Jag tänker på det när jag scrollar Instagram, att trots att bilderna är sanna har det blivit ett ställe där asymmetrisk makt utspelar sig mellan mig som håller i telefonen och människan på bilden.
Det är lättare att avfärda bilder som är direkt fel. De som är politisk propaganda och lögn och kommer med övertydliga budskap. Kanske är det just allt snack om dem som gör att vi fått ett instrumentellt sätt att hantera även de äkta bilderna och posta dem utan att tveka bara för att de inte är fake.
Vi ser på lidandet de bilderna representerar mekaniskt, självreflexivt. En chans att berätta om vår egen empati via dem? Synar fotografierna och klappar oss på axeln när vi lyckas undgå att bli lurade. Men vem bryr sig om att åskådaren blivit lurad när någon lider på riktigt? Vinsten är inte proportionerligt mot sorgen som berättas om. Rätten att posta något bara för det är ”sant”.
Den smartnessen för en bort från en annan moralisk dimension i bildberättande. För säg att någon, så som jag gjorde, såg i sitt flöde ett foto av barn inför kvällens nattning. Textiler i grälla färger som symbol för barnets mjukhet – rosa, mint och lila – samsades med gosedjurens luggslitna pälsar. Svarta håret på en flicka. Ljusa lockar på en pojke. Barnen blundar.
Bilden är ifrån ett skyddsrum. Fast det spelar ingen roll. Det som ställs på sin spets, som bär mening här, är att barnen fotograferas i sin mest sårbara stund. I sömnen. Utan föräldrar. I ett upplyst rum med kala, kalla väggar. Jag borde inte titta? Trots att fotografiet inte kvalar in som fake news.
Susan Sontag skriver om Simone Weils ”The Iliad, or, The Poem of Force,” i sin ikoniska essä ”Looking at war”: ”Violence turns anybody subjected to it into a thing”. Våld förvandlar subjektet till objekt.
Alla krig är lika men det här är olikt i det att det blivit så medierat. Vissa säger att det är dokumentationen av det som blir Putins fall. Hans propaganda kan inte vinna mot vår digitaliserade vardag. Jag vet inte det jag. Men att det står ett vittne i varje hörn med en smartphone stämmer. Det som är nytt med det här kriget är att det dokumenteras i en otrolig hastighet och att det är vita människor på bilderna.
Kriget föds in i det moderna tidevarvet. En tid där det trendigaste som finns att se på en skärm är true crime. En storytelling-genre där oftast vita människor dödas och berättas om. Det finns alltså redan ett intresse i den värld bilderna anländer på, säg, hur civilbefolkningen dödas.
Kriget gifter också in sig i en ny tid då det finns diskussioner om det är rätt eller fel att lägga upp bilder på sina barn i sociala medier. I icke-krigsdrabbade länder som Sverige maskerar kändisar ansikten på sina bebisar med en stor gul smiley. Och först nu förstår jag kanske hela privilegiet det innebär. Att slippa vara objekt för omvärldens känslor?
Att vi sett så många bilder från Ukraina har lett till ett otroligt engagemang. För att vi tänker: Den där människan kunde varit jag. Det där kunde varit mina barn och vi sörjer dokumentationen av döda unga män som om de vore våra bröder. Men det är inte vi och aldrig blir det tydligare. Vi är de som kollar.
Vi kollar och känner saker. Det är inte bara barbariskt. Det är bra. Det är nödvändigt att se och sprida de bilderna för att ett motstånd ska utkämpas. Men det går inte komma ifrån att offret blir valutan.
