Min son går i den numera skolpliktiga nollan och jag håller på att ta världsrekord i ont i magen, arga mail, och mer eller mindre inlindade klagomål. Jag trodde jag visste nåt om vad segregering och ojämlikhet innebär, trodde att jag var beredd. Naivt kanske. Mötet med en av Göteborgs beryktade förortskolor har visserligen nytänt en ständigt latent vrede, men mest har det gjort mig så ofantligt sorgsen.

Jag pratar med min unge om det som händer i vårt liv, varför jag gör som jag gör och det blir som det blir. Men sanningen om detta, om varför han före sin sjuårsdag säger att han hatar skolan och att det inte är någon idé att försöka för att alla ändå är arga – det kan jag inte säga. Det är, min älskling, för att den nyliberala skolan skiter i dig. För att den skiter ännu mer i flera av dina kompisar och deras familjer. Det är för att det finns dom som tycker det är rätt och riktigt att vissa sorteras ut och bara förvaras. Det finns dom som tycker att du, vi och våra grannar ingenting förtjänar.

Skolan ska fungera som förberedelse för arbetslivet och precis som arbetslinjen, som disciplinerar och bestraffar de arbetslösa, talar den överbelastade skolan ett språk som också små öron förstår: ni är vårt största problem.

Skolan tar minsann våld och kränkningar på allvar. Men istället för fler vuxna som leker med barnen, stimulerar dem och hjälper dem att komma överens fostras de med ständig upprepning av ordningsregler. Som om problemen vore lösta om de bara får bättre barn. Snällare barn. Rikare barn. Och visst, många friskolors ”höga kvalitet” kan förklaras med att deras elever lättare kan klara sig på mindre resurser. Elevrollen har förändrats och det egna ansvaret betonas starkt, men för den som försöker klara sig just nu, blir det omöjligt att tänka på vad som ska komma sen. På utflykten som sen blev inställd, skulle de som ”vart snälla” få åka.

Åh de små sparvarna, de pickar sig rakt in i hjärtat på mig när jag möter dem på skolgården. Där har zoner inrättats. Abstrakta, påhittade gränser som inte får överträdas. Vilken zon du får röra dig i avgörs av din årskurs. På så sätt kan man med väldigt lite personal ha uppsikt över alla barn samtidigt. ”Varför anlitar ni inte bara ett vaktbolag istället då?” frågar jag en morgon. ”Fatta när man går i sjuan – då har man inga gränser!”, säger en sparvunge i blå overall. Den ultimata friheten: att få röra sig på en asfaltsplan. Från skolledningens sida är det en ”trygghetsskapande åtgärd” som ska minska konflikter och slagsmål. Och visst, om alla de små djuren hålls i sin egen fålla och aldrig möts kan de inte slåss. Att de inte heller kan utvecklas, leka, lära, spelar mindre roll när skola blivit plikt och tvång.

Väl framme i skolinspektionens telefonkö får jag veta att de redan har ett oavslutat ärende på sagda skola och att över en miljon i vite står på spel. Vad håller jag på med? Vad är detta? Jag vill packa matsäckar och läsa läsläxor – inte bedriva tusenfrontskrig där jag inte ens riktigt vet vem som är motståndaren. Inte kan rektorn, som slutat svara på mina mail, heller trolla fram några pengar. Personalen gör vad de kan. Klassamhället känns som en övermäktig fiende och jag tänker att kanske är det inte i telefonkön vi måste börja om, utan någon annanstans. Snart har jag fast jobb och kan kanske ta oss ifrån området vi egentligen älskar. Men precis som lönearbetet kräver de arbetslösa kräver den marknadsanpassade skolan att några hålls i fållan. Många sparvar vingklipps för livet.

Jag har inga präktiga idéer om nån särskild matte-pedagogik eller att de måste utveckla mitt barns unika förmåga att göra gubbar av toarullar. Nej, det som gör så fruktansvärt ont är att hans och många andra sparvars lärdom är att de är ingenting värda och det är ingen idé.