Det finns nog ingen årstid i Sverige som lika mycket är barnens som sommaren.

Svenska somrar är underbara, härliga, spännande och nyckfulla, ena dagen strålande sol, nästa dag badar man i regn.

Att fritt få gå ute i skog och mark, plocka bär och svamp och att kunna bada i närmsta havsvik, sjö eller vattendrag är några av Sveriges många härligheter och möjligheter.

Jag är så oerhört glad och tacksam över att ha fått möjligheten att få gå på kollo i Sverige under mina barndomssomrar.

Från det att jag var 9 år gammal tills jag var 13 år så var jag varje sommar på ett kollo.

Barn från många delar av Stockholms län samlades ihop och skickades på sommarkoloni för att leva ihop, bråka med varandra, tälta ihop, paddla kanot, skratta sig harmynta tillsammans och ibland bli ledsna och gråta och lära sig att trösta varandra. För att berätta hemska spökhistorier för varandra, busa och väcka kolloledarna mitt i natten för att dagen efter skamset säga förlåt på morgonsamlingen.

Vi fick åka på kollo för att få göra pilbågar och gå ut på jakt i skogen, bli kära och pussas, bli lämnade för en annan, lära sig att fästa mask i kroken, äta mask, bli kära igen och dansa disko och leka lekar och bara springa på ängarna eller svinga i livsfarliga lianer och gungor skapade av påhittiga ledare för att på kvällarna ha ett mysigt samkväm där någon spelade gitarr och någon annan berättade roliga historier och sen gå och lägga sig i en av de många våningssängarna i varje rum.

Visst fanns det och förekom mobbing och även en del andra tråkigheter.

Men för det mesta så reddes det ut och allt som allt så har jag väldigt behagliga och oförglömliga kollominnen.

Vad gjorde detta mig då?

På vilket sätt formade dessa somrar mig?

Jag lärde mig svenska mycket fortare.

Jag lärde mig läsa av och tyda kroppsspråk och förstå svenska normer och oskrivna regler om vad som är ok och vad som inte alls är acceptabelt. Och så det viktigaste: jag fick kompisar från alla samhällsklasser och ursprung.

Vi lärde oss att respektera varandra, leva med varandra och se de andra och det fick mig och oss att sakta men säkert inse att vi alla är ganska lika.

Vi hade allihop olika rädslor, drömmar, hobbyer, mat vi hatade och godissorter vi älskade, lekar vi gillade och sporter vi avskydde, den ena var en jävel på dansa den andra var grym på att segla, den tredje var duktig på att rita, den fjärde var jättedålig på att klättra, men jättebra på att bygga koja, vi var alla lite olika och i det ändå ganska lika…

Detta skedde i en tid när man trodde på ett vi.

Detta skedde i en tid när samhället ville vara för alla dess medborgare och inte bara en garant för att bibehålla privilegier och rikedomar för vissa.

En svunnen tid ja, men det var en vunnen tid, en tid och ett tillstånd som kämpades för av så många och till slut vanns och bör vinnas tillbaka igen.

Vi kommer vinna tillbaka det igen.

Vilka somrar det var!

Än i dag minns jag hur det kändes i kroppen att kunna flyta i vattnet och hur kroppens tyngd och spänningar försvann, hur jag fylldes med glädje och lycka i exakt samma stund.

Jag kunde simma! Lilla jag, det lilla taniga benrangelet till kurdisk flyktingpojke kunde simma nu.

Tack Sverige och simma lugnt! Ha en fin sommar allihop puss och kram!