Det är inte alla vägar som leder någonstans. Ibland är det stopp. Jag är ute och springer med karta i hand och letar efter nya rundor. Enligt kartan leder en väg vidare till en annan väg, men plötsligt står jag framför en stoppskylt. Privat område! En tecknad polis håller upp en hand och ser arg ut. Lite längre fram kan jag ana en gård. Jag vänder. Försöker en annan väg, men möts av en ny skylt. Förbjudet att passera! Överträdelse beivras! Jag vänder. Försöker med ännu en väg. Stopp! Privat! En bom spärrar vägen. Lite längre fram en stuga med människor som vill vara ifred. Jag vänder och springer tillbaka samma väg som jag kom.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vårt torp ligger vid en liten grusväg som få bilar har anledning att köra. Vägen är inte vår privata, även om det nästan känns så. Den passerar vårt hus alldeles utanför köksfönstret och övergår sedan hastigt i en snårig stig. Som allmän bilväg är den usel, men som promenadväg är den fin och leder vidare ut i naturen. Men det är inte många bybor som väljer vår väg. Det är nästan bara det äldre paret som vågar sig förbi. De som varje morgon vinkar till oss genom fönstret och matar våra hönor med frön från fickan. De som stannar och pratar om förr i tiden. De som har vandrat den här vägen i 50 år, och har man vandrat en väg i 50 år så är det svårt att sluta. Fortsätt ni, säger vi, det är bara trevligt! Och vi funderar över varför ingen annan går förbi? Varför väljer de yngre byborna den trafikerade asfaltsvägen framför vår grusväg på sin väg ut i naturen? De vill inte störa. Kanske tänker de att vägen är privat och att överträdelse beivras? Borde vi sätta upp en välkommen-skylt ute vid brevlådan? En bild på en leende polis med öppen famn: ”Välkommen att passera, kära medmänniska!” För det är ju faktiskt trevligt att säga ett spontant hej till någon ibland.
Men en förmiddag svänger en bil in på gården. Jag befinner mig i köket och när jag tittar ut genom fönstret står jag öga mot öga med en kamera. Kameran sitter på bilens tak, den scannar av vår gård och även gissningsvis vårt kök. Innan jag hinner springa ut så vänder bilen och rivstartar sig därifrån. Kvar står jag och känner mig påkommen. Avklädd. Olustig. Vem var det som filmade mig mitt i mitt privatliv? Någon vecka senare läser jag att det var Örebro kommun som uppdaterar sina gatuvybilder på detta sätt, för att lättare kunna göra olika slags kontroller. Kontroller? Genom sitt geografiska informationssystem kan de gå in och mäta i detalj och se till exempel hur det ser ut på en tomt. (Och i ett kök?) Och även om kommunen intygar att alla ansikten maskeras så har jag svårt att släppa känslan av att det var mig personligen som de ville kontrollera. Och plötsligt förstår jag alla med vägbom. Idén med den vänliga välkommen-skylten känns usel och jag börjar skissa på planer att köpa loss vägen, skaffa bom och personligen beivra all form av överträdelse innanför mina privata skyltar.
Varför har vi så svårt att förhålla oss på ett sansat sätt till vårt moderna samhälle? Varför kan vi inte baka in lite vanlig hövlighet och sunt förnuft i nutidens digitala utveckling? Varför måste vi antingen bete oss främlingsfientligt igenbommat mot omvärlden eller vara beredda på att filmas och kontrolleras i tid och otid? Vi har låtit fotograferandet och dess möjlighet till spridning gå till en sådan överdrift att det till och med tvingar fram förbud mot att ta kort på sina egna barns luciatåg. Kan vi inte bara lugna ner oss? Kan vi inte helt enkelt återgå till en schysst avspänd medmänsklighet, där det är okej att i all enkelhet gå förbi ett hus och säga hej? Utan att lägga ut händelsen på nätet.
