Krönika: Bara en fucking människa

Jag fyllde 28 år. Jag tänkte inte så mycket om det. Tills jag började tänka på allt som jag förväntas tänka om det. Vad är 28 kvinnoår i människoår?

Den amerikanska nyhetssajten buzzfeed.com frågade manliga kändisar på Bafta Awards röda matta, frågan som sedan den där mattans uppkomst riktats till kvinnor: ”What are you wearing?”. Föga förvånande hade de flesta inget förberett svar, utan reagerade med en paff blick. ”I don’t really know, a suit?” 

”Vill du snurra för oss? A twirl?” Michael Keaton vägrade. ”No!”

Ser min spegelbild, det som ska vara mitt kapital. Jag tycker att jag är vacker. Men ibland slår det mig. Egentligen är jag en skitful kvinna. Om jag mäter mitt utseende med de ideal som hör till det normativa. Då är jag helt åt helvete fel. I de heterosexuella, patriarkala ögonen är jag oduglig.

För jag har också alltid vägrat att snurra. Men det har kostat. Kostat mina tonår hot och hat i skolkorridorer och på gatan, kostat år av försök att ta igen det och i stället se ut på ett sätt som behagar, och till följd av det ångest och självhat. För att sedan börja älska mig själv igen och gå tillbaka till det som är jag. Det som egentligen är fel.

”Fräckt! Vad häftigt! Du passar jättebra i det där!” sa en kvinna om min slips och kostym på en fest, ovetandes om det exotifierande hon utsatte mig för. Hur jag än gör blir det omöjligt att ducka. Ducka för kommenterandet. Omöjligt att bara få vara. Kvinna, på det sättet jag själv vill. Eller bara en fucking människa. En person. Samtidigt blir givetvis de ”maskulina” attribut jag klär mig i ett ofrivilligt skydd. De ger mig fördelar. De gör att jag i andras ögon tydligt ses som någon som tar avstånd från ideal och normer. ”Aha, hon ställer sig utanför det, spännande.” Jag kanske frigörs från vissa förväntningar när det gäller mitt utseendes åldrande, men samtidigt påtvingas jag ständigt adjektiv som modig, fräck eller stark. Nej, det är inte komplimanger. Det är inget annat än ett svindlande, underliggande förakt för det som kallas feminint. 

Slösurfar. En modeblogg på Aftonbladet. ”Vem har dagens bästa look? Rösta!” På bilderna: kvinnor. Vad är det jag ska rösta på? Vem vinner? Vad vinner vem? En röst, ännu ett meningslöst klick för utseendets kapital. 

Jag får inte välja själv. Ingen kvinna får välja själv vad hon är. Vem hon är. Inte utan att bli recenserad. Vattenkammat kort hår, skjorta och slips – vågat, fräckt. Exotifiering. Klänning, urringat, plattångad långt hår – nice, men hur sitter den där klänningen egentligen? Objektifiering.

Inget nytt under solen, men det pågår och jag vill gärna att det ska sluta pågå. What are you wearing? Kläder. Jag har kläder på mig. 

Så. Vad är 28 kvinnoår i människoår? Jag kan inte ge ett svar. Det är nämligen inte jag själv som bestämmer det.