Thurfjell lanserar sig själv som Huskvinna, det vill säga någon som bejakar stereotypa könsroller, tycker det är kul att vara under­given männen och som med glädje låter dem mansplaina (”jag vill lyssna på mäns utläggningar om än det ena, än det andra”). Ja, vad är det för fel på det? Ingenting, om du vill leva ett astråkigt liv.

Vi lever i ett fritt samhälle där du, i sällskap med många kvinnor, kan ägna såväl tusenlappar som tid åt att behaga och fjäska för män. Om det på riktigt är vad du vill. Precis som att ingenting heller hindrar någon från att gifta sig med en äldre man och skaffa barn som Thurfjell i samma text påstår sig drömma om.

Tack vare barnomsorgen vi numera tar för given kommer det ändå finnas möjlighet för Greta om hon trots allt tröttnar på hemmafrutillvaron och vill skriva fler texter i samma anda som tidigare (hur härligt det är med porr, hur otrendiga feminister är eller om en ny konservativ podcast hon lyssnat på).

Problemet är om du inte fattar att endast den som kommer från extremt privilegierade förhållanden kan kosta på sig att kokettera med lusten att vilja vara förtryckt.

Endast den som aldrig behövt kämpa för sina fri- och rättigheter och som därför – med en imponerande blindhet – tar dem för givet, kan kosta på sig att vara skamlös i sin historielöshet. Endast någon som aldrig utsatts för rasism kan kokettera med ordet Huskvinna (från det nedsättande ”husblatte”). Liksom det krävs någon som haft det överdrivet lätt, på gränsen till uttråkning, för att skriva en fejkironisk text vars egentliga syfte bara är att väcka provokation samt att raljera över andra som är PK (otrendigt).

Så jag blir inte jätteförvånad när jag hittar en intervju med Marie Antoinette-Greta från 2017 i tidningen Journalisten med rubriken ”Det har varit nästan genant lite motstånd” där det framkommer att Greta började jobba på Nöjesguiden direkt efter gymnasiet för att tre år senare helt enkelt mejla kulturredaktionen på DN och vips, få en anställning. Ingen utbildning, inga kringelikrokvägar med osäkra vikariat och frilanstillvaro. Bara så, vips.

Jag vet inte vilken socioekonomisk bakgrund hennes föräldrar har men det skulle förvåna mig mycket om de är oakademisk arbetarklass från Högdalen.

Att hon är uppvuxen i Stockholm utgår jag ifrån då hon i sin Huskvinnatext även passar på att spy lite förakt på ”glesbygdens kvinnor” – vilket jag inte heller tror att man gör om man kommer från just glesbygd.

”Glesbygdens kvinnor” är enligt Thurfjell, de som inte hängt med på att Linnea Claesson och instagramfeminismen numera är ”helt ute”. Att det är på grund av dessa glesbygdens kvinnor som en sån som Linnea Claesson överhuvudtaget får uppmärksamhet, eftersom de ligger fem år efter Thurfjell och company.

Samma glesbygdskvinnor är också enligt Thurfjell, de enda som fortfarande tycker det är progressivt att ”Stina Wollter springer naken genom en hotellkorridor.” Här blir det föraktfulla tonfallet förvillande likt valfri vit kränkt mans inlägg på Flashback och jag antar att det är just det Thurfjell vill i sin strävan efter att bli Huskvinna. En av grabbarna, en som plockar poäng på andra kvinnors bekostnad (systerskapet är såklart också, enligt Thurfjell, ”helt ute”).

I Thurfjells innelistavärld är feminismen inte en kamp om mänskliga rättigheter utan ett trendigt (fast nu otrendigt) livsstilsprojekt som spelat ut sin roll, ”alla i bolagsstyrelserna är feminister numera”.

Även här är hon i gott sällskap av Flashbacksnubbarna och antifeministerna. I en tid när alla politiska partier rör sig åt (extrem)höger är det inte konstigt att konservatism plötsligt framstår som en slags gammeldags version av socialdemokrati.

Det extrema framstår plötsligt som ganska normalt. Det ligger helt i tidsandan, liksom dess spelade ironi bakom vilken man kan gömma sina verkliga åsikter. Men lika osmakligt som det är att låtsas att man gillar att vara Huskvinna, lika motbjudande vore det om jag plötsligt skrev en fejkironisk text om att jag egentligen gillar rasister eftersom antirasisterna är så tråkpräktiga och PK och är det ändå inte lite kittlande med svastikor och tanken på den vita rasens överhöghet? Åtminstone på det privata planet?

Jag vill verkligen tro att Greta Thurfjell inte är representativ för andra 90-talister (tror de är betydligt smartare överlag) men hennes text är tyvärr sorgligt typisk för vår tid. Den som påstår att det är feminismens eget fel att reaktionära, fascistoida krafter nu slår tillbaka mer aggressivt än någonsin tidigare. Och som i sin naiva aningslöshet ändå tycker det är kul att flörta med de som slår.