För tio år medverkade jag i Sveriges televisions serieVädrets makter. Det första och dittills enda tv-programmet om klimatet. Redan flera år tidigare var jag väldigt bekymrad av att vi människor, bara genom att leva helt normala vardagsliv, kvaddade jordens klimat och i förlängningen äventyrade hela mänsklighetens framtid. Och när FN kom med larmrapporter och jag såg filmen En obekväm sanning med Al Gore började jag fundera. Det har ju med vårt beteende att göra. Kan man bli hållbar bara man skärper sig? En idé växte fram. Jag skulle med hjälp av forskare på ekologiska fotavtryck och klimatpåverkan under ett år leva så hållbart det bara gick. Och eftersom jag vid den här tiden jobbade med ett musikprogram på SVT fick jag nys om att ett klimatprogram var på gång. Vid en mingelfest med journalister lyckades jag övertyga redaktionen att det här var ett givet inslag. Det gick bra. Jag fick min hörna i varje avsnitt av Vädrets makter som Koldioxidbantaren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Serien fick bra uppmärksamhet eftersom klimatfrågan fortfarande var het, löpsedlarna skrek om klimatkris och vi lyckade göra koldioxidbantning till ett begrepp. Och så uppfann jag verbet ”att gåra” och började resa runt i Sverige för att sprida kunskap om kopplingen mellan klimat och konsumtion. Sedan blev det ganska tyst från SVT vad gäller klimatet. I alla fall i primetime-tv. Frågan var för stor, komplex och jobbig att hålla på med i samhällsprogrammen. Man föste i stället tillbaks klimatfrågan till vetenskapsredaktionen. Där man visserligen var duktig på att bevaka själva klimathotet, men sämre på att komma med lösningar.
Nu efter tio år är det dags igen. I SVT på bra sändningstid har vi kunnat se Zero Impact. Fyra entimmesavsnitt med Özz Nûjen som programledare, producerade av Utbildningsradion, nu tillgängligt på UR-play. Se den. I varje avsnitt får vi följa en familj som byter ut sitt vanliga liv till ett klimatsnålt. De blir först med experthjälp invägda i utsläpp av koldioxid per år och person. Sedan får de 30 dagar på sig att ändra beteende och på slutet gör man en ny invägning . Som i Biggest Loser alltså, fast fettet är osynligt.
Själv blev jag först störd på upplägget, eftersom avsnitten började med att man skickade iväg familjen på en toklång flygresa som hade spräckt vilken klimatbudget som helst. Nu var det inte utan anledning. Resan gjordes för att familjerna skulle konfronteras med hur vår livsstil drabbar fattiga människor i andra delar av världen. Denna chockverkan var själva bränslet i omställningen. Störst intryck gjorde resan till den lågt liggande önationen Kiribati som i praktiken är dömd till utplåning eftersom havshöjningen gör att saltvattnet ideligen översvämmar odlingar och hus.
Mest intressant var det rent psykologiskt, som Östermalmsfarsan som inte förstod att han tillhörde överklassen och sedan stod och halvkräktes på en soptipp i Ghana. Dessutom kände jag igen det socialt krångliga i att avvika med ett nytt beteende. Mycket känslor alltså och fiffig dramaturgi precis som reality-tv ska vara. Skillnaden här var det stora allvaret i botten och den vetenskapliga uppbackningen. Vi behöver mer klimat-tv. Också av den nördigare sorten. Gärna veckovis eller varje dag, som ett Aktuellt ekologi. Lika självklart som börsnoteringar. Vi har ju ett krisläge och behöver täta rapporter om hur det går.
När jag skriver på detta sitter jag på ett tåg från Norrköping. Vi har stannat mitt på linjen. Konduktören ropar ut att vi har en självmordskandidat på spåret. Jag hajar till. För första gången hör jag någon tala klarspråk. Vi har ett problem som vi inte försöker sopa under mattan. Tjugo minuter senare har stackarn fått hjälp och sitter invirad i en filt på väg till psykiatrisk hjälp. Jag önskar vi kunde tala samma klarspråk om klimatet och vår självmordsbenägna och ibland deppiga mänsklighet. Vi behöver få snacka med någon. Och få en filt, mänsklig värme och proffs som vet hur man blir frisk.