Det är när jag sitter med papprena i handen och koderna i huvet och kontonummer och autogireringar och korrigeringar framför mig som jag känner att det här är den största förändringen sedan jag fick mina barn. Men när jag inte sitter med papprena, koderna och resten framför mig och i huvudet, så är det så världsligt att det blir skrattretande att jag över huvud taget ser ett problem i den typen av förändring. Är jag så rädd för förändring? Jag som ändå ser mig som en modern, medveten och framåt människa. Är jag det? 

När jag funderar som mest på det sitter jag i Oslo och äter en hotellfrukost och får samtidigt förklarat för mig ett nytt ord, av min ena sexåring. Han vill så gärna vara själv en stund med sin syster på hotellrummet och förklarar hur viktigt det är för dem att få vara där själva, en stund bara ... mamma, vi behöver verkligen den här ... självheten. Självheten. Inte ensam och ensamheten utan själv och självheten. Och nu när min datamaskin vill hjälpa mig att stava tror den att jag vill skriva självhaten. Det vill jag inte! Sluta hjälp mig med något jag inte vill ha hjälp med! Min son har uppfunnit ett nytt ord! Ta det till dig och sluta korrigera mig! 

Kanske samma känsla som vår nytillkomna bordsgranne upplevt genom sitt liv. Han hade varit på årsmöte. Norska transpersoners årsmöte. Han hade delat hiss med oss dagen före, fast då som hon. Jag sa det, och att vi hade sett flera andra runt om i Oslo dagen innan och att vi skojat om att det kanske var transkonferens i stan. Humorn blev vägen in i allvaret. En ”transkollega” (han sa så själv), i dag som kvinna, kom och satte sig hos oss och delade med sig av sitt snart 70-åriga liv. Ett liv av hemlighet, självhat och den absurda dubbelheten i att sörja sin nyligen avlidna fru som avskydde hans läggning och samtidigt känna lättnad över att äntligen kunna vara sig själv i sitt eget hem åtminstone. Men inte helt. Hans barn och barnbarn visste inget. Så nu satt han, eller hon satt just nu i sin finaste söndagsklädsel och utsmyckning och njöt de sista timmarna innan hon skulle hem och inte kunna vara sig själv fullt ut. Hon hade inte bestämt vad hon skulle säga till familjen heller, om var hon varit. Men glad var hon. Och stolt. Hon visade bilder på årsmötesklänningen. Röd, lång, glansig och inte alls modern. Men tjusig var den allt. Och halsband. Långa och många. Lite så som mina barn klär sig när de ska vara tjusiga vuxna. Lite för mycket av det goda. Hon visar fler bilder på fler utstyrslar och komplimangerna haglar från mig och ”transkollegan”. Jag säger att de är vackra och starka pionjärer och att jag blir rörd över att de gör skitgörat för kommande generationer och drar paralleller till andra aktivister. Feministaktivister, människorättsaktivister, antirasistaktivister ... vi vill ju alla samma sak; allas rätt att få vara sig själva oavsett nationalitet eller läggning. 

Typiskt nog måste jag gå när min stora undran kommer: när vi möts där på mitten i allas rätt att få vara sig själva så har ju jättemånga kvinnor kämpat för att frigöra sig från förlegade kvinnoideal och samtidigt kämpar dessa män att få vältra sig i just den typen av ideal vi frigjort oss från. Jag ville ha pratat om det! Länge. Och om självheten och om bankhaten. Jag hann inte det. Och så hade jag velat visa bild på mig själv som min karaktär Åke, med ett ganska förlegat mansideal. Förlegat – det blir så mycket roligare då.