Men just i år av alla år så var det extra viktigt för mig att gratulera min Baba (Pappa) på Babas Dag (Fars dag). Med ett samtal, med en kram, med en dikt, via sociala medier och med denna krönika – en krönika dedikerat till min Baba (Pappa) och alla andra Babor (Pappor) här och världen över.
Min Baba (Pappa) är en Baba (Pappa) som alltid ställt upp för mig och alltid backat upp mig i vått och torrt.
En Baba (Pappa) som tillsammans med min Maman (Mamma) offrade allt för att ge mig och oss ett bättre liv.
En Baba (Pappa) som lärde mig Freire, Boal och Fanon och vikten av kritisk tänkande.
En Baba (Pappa) som stod upp mot den rasism som riktades mot mig, min familj och många andra som ung (och än idag).
En Baba (Pappa) vars livshistoria har inspirerat mig till att fortsätta kämpa i medmänskligheten och solidaritetens tecken.
En Baba (Pappa) som trots all trauma han och min mamma bar på från den kamp de förde för demokrati och rättvisa i Iran och från alla de mardrömmar han har burit med sig från krig och förtryck ändå alltid gav mig kärlek och lätt aldrig hatet ta över.
En Baba (Pappa) som typ har läst lika mycket böcker som det fanns i Timbuktus, Cordoba och Bagdads historiska bibliotek och är bland de mest kunniga människor jag har haft äran att känna i mitt liv.
En Baba (Pappa) som lärde mig världshistorian bortom Colombus koloniala beskrivningar. Han lyfte Sitting Bull, Samad Behrangi, Jalal Al-Din Rumi (Mevlana), Kunta Kinte, Rosa Parks med flera.
En Baba (Pappa) som bär på den mest fantastiska svenska dialekten som jag tyvärr som litet barn skämdes för (jag var ett typiskt barn och ungdom där rasistiska diskurser och de normativa normerna hade internaliserats så djupt i mig att det till sist blev min självbild och skapade ett självförakt).
Och nu när Babas (Pappas) hår börjar bli gråare och gråare och jag inser att Baba (Pappa) börjar närma sig livets vinter så blir jag än mer tom i mitt inre av tanken att någon gång i framtiden kommer han inte längre vara med oss här (jag hoppas att den dagen är långt fram i framtiden och att han alltid kommer ha hälsan med sig tills dess inshallah).
Jag vill inte tänka på det (även om det är en naturlig del av livet) - våra babor (pappor) och mamanha (mammor) är våra superhjältar och superhjältinnor.
Baba (Pappa) din kamp fortsätter och jag och en hel generation här i Sverige har tagit över stafettpinnen. Vi kommer kämpa för dig och alla andra. Vi kommer aldrig acceptera rasism, sexism eller något annat förtryck. Ni - våra föräldrar är våra förebilder. Ni var tacksamma när ni kom hit och jag förstår det - men vi ska inte behöva vara det mer. Många av oss (era barn) är födda här, vet inget annat än att bo här, bygger upp detta samhälle och detta är vårt land. Det vi vill är att endast ha samma mänskliga rättigheter, rättvis behandling och samma förutsättningar som alla andra. Och även om visa verkar tycka att det är för mycket begärt så kommer vi som muslimer, afrosvenskar, romer, samer, judar, latinos, asiater, balkanbor etc - ja alla som upplever någon form av förtryck fortsätta kämpa - för oss alla tills vi någon dag når utopin då vi alla kan leva i ett samhälle utan förtryck.
Du hade en dröm Baba (Pappa) och jag tänker fortsätta kämpa för att den ska förverkligas.
Som liten ville man inte alltid vara lik eller agera som sina föräldrar - men ju äldre jag blir desto mer ser jag i mig själv och i min roll som Baba (Pappa) hur lik jag är dig på många sätt - och det gör mig otroligt stolt.
