När sagostunden skulle hållas i Kalmar, i slutet på november, ville SD-politikern Jonathan Sager stoppa tillställningen. Han ansåg att drag-drottningar som läser för barn var någonting ”motbjudande” och att det riskerade att ”förvirra” de små.
En nysläppt rapport från fackförbundet Dik visar att det inträffade inte är någon isolerad händelse. 3 500 medlemmar har svarat på enkäten som ligger till grund för rapporten ”Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg” – och svaren visar att offentliganställda utsätts för både hot och hat kopplat till sin verksamhet. 200 medlemmar uppger att de även utsatts för otillbörlig påverkan från politiker.
”…lokalpolitiker går in och försöker påverka vilken verksamhet man ska ha på ett bibliotek, vilka utställningar museer ska ha eller vilka språk man ska ha på böcker på biblioteken”, uppger Diks förbundsordförande Anna Troberg till Aftonbladet.
Enligt Troberg kommer det mesta av hoten och den otillbörliga styrningen från högerkanten, närmare bestämt extremhögern och SD. Föga förvånande är det innehåll som stavas ”hbtq” eller ”mångkultur” som de vill rensa bort.
Förra året släpptes en annan rapport: ”Så fri är konsten”, också den om politisk styrning av kulturen. Då handlade det om att statliga bidragsgivare har krav på sig att integrera olika typer av perspektiv (läs: normkritiska) i sin verksamhet och att detta påverkar kulturskapare på ett sätt ”som inte är förenligt med idealet om konstnärlig frihet”.
Därför rekommenderade Myndigheten för kulturanalys att ”regeringen, statliga bidragsgivare, regioner och kommuner ser över styrningen och låter idealet om konstnärlig frihet i större utsträckning vägleda både kulturpolitikens utformning och genomförande”.
Riktlinjerna om att professionella scenkonstskapare ska beakta olika gruppers rättigheter i sina produktioner kommer främst från vänsterkanten, med Miljöpartiet i spetsen.
Med andra ord slåss två politiska motpoler, progressiv vänster och extremhöger, med samma vapen; politisk styrning av kulturen. Mångfalden ska stimuleras enligt ena sidan, begränsas tycker den andra, men verktyget de använder sig av är gemensamt: konstnärernas kreativitet som begränsas till en politisk mall.
Redan 2018 skrev Åsa Linderborg att ”den konstnärliga friheten plattas till om man måste ta hänsyn till vad staten anser är gott”.
”Watch out! Om vi skulle hamna i en blåbrun situation, är det knappast läge att börja prata om att konstens frihet – faktiskt – har varit en bärande del av den moderna ’svenska’ värdegrunden”, varnade Linderborg efter att Kulturrådet fått i uppdrag av dåvarande Kulturministern, Alice Bah Kuhnke, att ”driva på frågor om jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet”.
Det som nu sker ute på landets bibliotek och muséer visar faran. Hur välvilliga och ädla vi än anser våra motiv vara, så öppnas dörren för motkrafter att ta över rodret och vrida det rätt ned i avgrunden.
Oavsett om det är hbtq-perspektiv eller ”traditionella svenska moralvärderingar” som står högst på önskelistan, måste konsten vara fri och konstnärerna få skapa efter eget huvud. Det finns helt enkelt fler värden än de politiskt subjektiva att slåss för i en demokrati. Sekunden de reglerna färgas av politiskt godtycke tillhör tolkningsföreträdet den starkare parten. Historien borde ha lärt oss hur illa det kan sluta.
