Jag tror att det kan bero på att det var så struligt att komma fram till det liv jag har förmånen att leva i dag och att jag därför tycker att jag har så mycket ogjort. Och i detta ligger också en oro som gränsar till skräck över att jag har utsatt mina drömmar för så hårt slitage att om jag släpper dem ur sikte kommer de aldrig mer tillbaka. Tyvärr är jag utrustad med en envishet som ibland står i vägen för mitt eget bästa. Jag tar sällan emot goda råd. Jag kan själv. Jag är pinsamt medveten om att det är den lilla femåringen i mig som påstår det. Men han har ju också rätt att leva. Eller hur?

Som svar på mina böner om lugn och ro låg nu en sån där flashig hälsotidskrift på toaletten i den lilla lägenheten vi hyrde. Jag undandrar mig allt som oftast hälsoindustrins uppmaningar. Budskapen har jag egentligen ingen uppfattning om. Det är förpackningen som ger avsmak. Alla solskenshistorier om vägen till frid via märkliga gymnastiska övningar, blåbär eller något annat tillskott, som man av en ren händelse kunde köpa förmånligt just nu, ackompanjerades i regel av bilder på snitsiga livsstilscoacher i för trånga träningskläder med bländvita tänder i precisa rader. Dessa stela leenden doftade panik och ångest snarare än hälsa och tycktes vara fångade just innan vederbörande drabbats av nervsammanbrott och total organsvikt.  Av vanliga skäggiga smygtjockisar fanns inte ett spår. Jag slängde blaskan i väggen. 

Sedan jag också hunnit avvisa hustruns välmenta råd stod jag åter ensam utan vägledning. Men till min förvåning sjönk volymen på det inre bruset alldeles av sig självt, nedtonat av en långsam hand tills bara en mycket tunn stråke återstod, knappt urskiljbar bortom skriande måsar och fraset av vågor mot runda stenar. Jag låg på en strand, stirrade på små duniga molntussar och kände mig förunderligt avslappnad. Utan blåbär och utan att jag gjort en enda av de övningar man rekommenderat. Möjligen hade det med själva platsen att göra. En liten by i en liten vik på en förhållandevis liten ö. Efter två veckor hade allt bommat igen. Det var som om nästan alla tog sina prylar och smög iväg som indianer för att lämna oss ifred. Ett begränsat universum endast befolkat av ett fåtal med tiden bekanta ansikten. Jag talade inte med dem utan nickade bara igenkännande åt damen som samlade stenar i en kasse, mannen som lekte med sitt barnbarn och det tyska paret som hällde upp kaffe ur en termos. Livet kändes på ett märkligt sätt nystädat och friskt, luktade nybonade golv och vidöppna fönster som bjöd in en pust av sköljmedel från nytvättade sommargardiner. Och jag tänkte i mitt nu verkligen stilla sinne och i min förbannade envishet att det efter många smärtsamma förluster faktiskt var på tiden att femåringen tog hem spelet för en gångs skull.  Jag kan själv.