Lyckades få in deklarationen i tid i år också trots vårens oändliga att-göra-listor. Förutom det jag har betalat i inkomstskatt betalar jag mycket för den last jag alltid ägnar mig åt så här års: snusandet. Och medan nikotinet verkar tänker jag på hur dum den där skatten är. Varför straffa snusare, rökare och alkoholbrukare med skatt?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Kanske är det lite som att svära i kyrkan. En vänsterpartist som vill betala mindre i skatt? Nej, så är det naturligtvis inte. Jag älskar skatt. Jag har själv varit i behov av samhällets resurser som nybliven förälder, när jag varit sjukskriven eller arbetslös. I dag kan jag tack vare skattemedel utföra ett meningsfullt arbete och jag är glad över att själv betala skatt, över att få bidra till de människor som inte kan eller får arbeta själva. Det är vackert att vi kan stötta och bära varandra. Vad vore det ens för mening med att arbeta om det inte tillförde andra människor något? Om det bara handlade om att tjäna pengar för att köpa nya grejer och stimulera konsumtionen, den ohållbara utvecklingen och resursslöseriet? Det vore kväljande meningslöst. Så, varför är jag då så motvillig att betala skatt för mina dåliga vanor?
Samtiden är full av motstridiga uppmaningar och idéer. När någon slags livsstilscoach eller dylik modern själasörjare säger ”var inte så mycket uppe i huvudet, plantera en blomma i stället” säger en annan ”det är tankarna som styr”. Jag kan nog inte fullt ut hålla med någon av dem men det är min övertygelse att verkligheten och tankarna hör ihop och således samhället och idéerna. Under mina år som partipolitiskt aktiv har jag många gånger känt att ideologierna hamnar lite i skymundan av allt som måste genomföras. Ideologin är grunden i det politiska arbetet och vi borde ha fler samtal om vad vi vill och vad vi tror på. De rådande ideologierna påverkar hur vi agerar och organiserar våra liv.
Och idén om straffskatt skaver faktiskt lite i mitt vänsterhjärta. Det rimmar illa med min syn på skatt. Att få betala skatt är ju ett privilegium, inte ett straff! Jag menar naturligtvis inte att jag i praktiken vill att vi ska sänka skatten på alkohol och tobak men vi borde prata mer om vilka föreställningar som ligger till grund för att beskatta dåliga vanor och för att betrakta skatt som ett straff. Vilka signaler sänder det ut?
När jag växte upp var mina föräldrar och flera av deras vänner borgerliga och hemma talades det ofta i negativa ordalag om den alltför höga skatten. Det vore svårt för ett politiskt parti att gå till val på att höja skatten, det motsatta har ju dock visat sig framgångsrikt. Hur skulle vi kunna få ett samhälle där väljare och medborgare faktiskt tilltalas av idén om att få möjlighet att bidra till det gemensamma?
På grund av händelser i världen har jag i Sverige fått möjlighet att möta många nyanlända. Jag har fått ta del av och upptäcka mat, vanor, musik och idéer som inte finns i min egen kultur. Ibland känner jag att jag inte har något att ge tillbaka. Vad skulle det vara? Ärtsoppan med fläsk som jag åt gråtande genom hela min barndom? Postmoderna relationer där individen överordnas vi:et? En yttrandefrihet där nazister skyddas för att sprida hatpropaganda på första maj? Trots att den är på deken kan jag fortfarande känna att den svenska välfärden är något jag kan bidra med, vid sidan av norrsken, skogstjärnar, allemansrätt och mycket annat. Och hos flera möts jag av en längtan efter att få vara med. Många har sagt till mig att de längtar efter att börja arbeta just för att få betala skatt och för att kunna hjälpa människor i nöd. Det skulle kännas lite absurt att svara:
– Tills du har ett arbete kan du ju alltid röka, snusa och supa så mycket du bara kan!
