Ändå, eller just därför, blev han i sin futtiga opålitlighet den stora besatthet som upptog allt i flera år av mitt liv.
Så dumt.
Än dummare var att den dagen jag äntligen trasslat mig ur känslohärvan, den dagen fjällen fallit från min ögon och karlsloken stod där framför mig exakt så fånig som han var, och så ovärd min tid, min energi, min kraft, blev jag inte lättad. Utan besviken. Tom. Vad skulle jag göra sedan, på andra sidan sinnesförvirringens magi, på andra sidan den irrationella dyrkan och besattheten? Skulle världen verkligen vara så där beige – med nyanser i gråskalor, med hårda kanter och klara konturer?
Japp. För sedan, när regnbågsskimrande såpbubblorna spruckit och de sista resterna sjunkit undan, ser man hur vackra konturerna av den riktiga världen är.
Ungefär exakt samma sak hände med stora delar av det svenska kulturälskande folket i allmänhet och kulturarbetarna själva i synnerhet, under åren som föregick, exploderade med och som följt efter den skakande metoo-hösten 2017.
Varför kan inte Svenska Akademien få vara ett av de få fredade kulturelitistiska reservaten, hojtade fler än en och jag kände lite samma sak. Att när dessa halvgudar petades ned från sina piedestaler och visade sig vara vanliga, idiotiska tjommar med mer eller mindre benägenheten att bete sig illa mot sina medmänniskor, dog något. En dröm.
En liknande process genomgick teatern när stjärnor från framför allt Dramaten fick sina brallor neddragna och ordet ”geni” blev ett skällsord, särskilt med prefixet ”manligt” framför dig. Plötsligt blev det mer angeläget att prata om respektfullt bemötande och anlita intimitetscoacher än att våga överskrida gränser i den konstnärliga frihetens namn.
Vilket ingen vettig människa egentligen kan tycka är dåligt, inte minst på just Dramaten har man tagit konsekvenserna av kritiken på största allvar under flera år.
Men – det är ingen enkel och snabb process att sortera bort halvgudarna ur kulturen. Vi har levt med dem länge, länge.
Alla som hojtar om att personfixeringen är något som fötts ur vår narcissistiska samtid kan kontemplera den tid då Geniernas Geni Ingmar Bergman dominerade Sveriges kulturliv så pass att han hade direktlina till kulturministern och till exempel från distans kunde bestämma vem som skulle vara chef över nationalscenen Dramaten.
Drömmen om kulturvärlden är väldigt ofta drömmen om något upphöjt, något fantastiskt, något som kan spränga vardagens gränser och göra livet större än man någonsin trodde var möjlig.
Och ja, kulturen kan det. Alla vi kulturnördar vet det, vi hade inte överlevt annars, inte klarat att klafsa fram i lervällingen om det inte funnits fönster ut mot ett mycket större universum. Missuppfattningen ligger i vem, eller vad, som öppnar de där fönstren.
Under ett samtal som jag hade på bokmässan i Göteborg med två av de kvinnor som var med och vittnade mot ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault i den artikel av Matilda Voss Gustavsson som satte igång hela uppgörelsen med honom och med det stöd som Akademien i alla år gett till hans klubb, formulerade Anna Kölén det som att man måste avförtrolla kulturvärlden.
Men, när vi gjort det, dör allt då? Blir vagnen en pumpa igen och de stolta springarna fåniga små möss?
Nej. Elise Karlsson, en annan av de 18 kvinnorna, formulerade det i samma samtal som att då söker hon sig inåt till sitt eget skrivande. När drömmen om världen gått förlorad finns kulturen kvar.
På torsdag den 7 oktober beslutar Svenska Akademien om vem som i år får Nobelpriset i litteratur och det känns inte alls lika glamoröst att den anonyme Mats Malm ska öppna Börshusets dörr och presentera det där namnet, som när den excentriske Horace Engdahl eller stjärnan Sara Danius gjorde det.
Men just därför ska det bli extra härligt att få ta del av den litteratur som belönas.
Det är hög tid att vi växer upp och inleder en mogen relation till kulturen. Slår upp de fönster som faktiskt konsten i sig står för, inga förgudligade töntar med genikomplex, utan verken. Böcker, filmer, konstverk, musik – det är de som öppnar sig mot stjärnhimlen.
