Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en krönika till de så kallade kanske-männens eventuella fördel, men nu gör jag alltså det. Jag vill nämligen prata om en grupp som hamnade i skymundan i höstens debatt på kultursidorna, men som jag nu vill lyfta fram i ljuset:
Kanske-kvinnorna. För de finns, och de är många fler än vad ni kan ana.
Skribenten Linda Skugge har till exempel kallats för kanske-kvinna, jag har flera av dem i min närhet, och möjligtvis har jag själv varit en, men det överlåter jag till andra att bedöma.
Det som fick mig att på allvar vilja utforska ämnet var rollkaraktären Sara i SVT:s succéserie ”Tunna blå linjen”. Den kristna polisen Sara från Umeå är kanske inte personlighetstypen som rakt av skulle kunna liknas vid en ambivalent, hal eller anknytningsstörd kanske-man. Men hon har ändå flera starka drag som kännetecknar kanske-personen: Hon ger dubbla signaler, tvekar, tar aldrig steget fullt ut, spelar oförstående när hennes poliskollega Magnus tar mod till sig att försöka prata om deras attraktion, och verkar liksom inte vilja ta ansvar för sina känslor – inte ens inför sig själv.
Det centrala här är att inte vilja välja, och det är inte på något sätt könsbetingat. Det är endast i (den förvisso ganska vanliga) situationen där en man och en kvinna dejtar varandra – och kvinnan vill ha barn – som män har större utrymme att inta en kanske-position, givet att kvinnors fertila fönster är snävare än mäns och att de därför har mindre möjlighet att dra ut på beslutet. Men människor med ett hysteriskt beteende, för att låna ett ord från psykoanalysen, har alltid funnits och har varit av alla kön. Oviljan att ta beslut, för att istället fördröja och tänja ut processen tills det inte finns något kvar att välja, existerar hos människor oavsett könsidentiteter.
Att välja alla innebär att inte välja någon. Viljan att stanna kvar i det outtalade och otydliga, och vägra att ta nästa steg mot något tydligt och mer definitivt, är inte på något sätt brottsligt, men det får sina konsekvenser. Framförallt för dem man dejtar. Precis som journalisten Josefin de Gregorio beskrev i sin text i SvD i höstas hur hon tröstat en väninna som råkat ut för en kanske-man så har jag tröstat killkompisar som blivit kära i kanske-kvinnor. Jag har även skällt ut mina väninnor som är kanske-kvinnor för att jag tycker att de är omogna, egoistiska och osköna i sina relationer.
Det är självklart alltid smärtsamt när man vill olika saker i en relation med en annan människa, det vet alla som har levt. Därför är det outhärdligt för en person som faktiskt vill välja, och som accepterat att varje val av något också innebär en förlust av något annat, att bli intresserad av en person vars primära lust (förlåt för ytterligare ett freudianskt begrepp) och begär främst tillfredsställs av den där kanske-positionen. En person som de facto njuter av att inte konkretisera, att slippa krav, att röra sig i suddiga känslolandskap och inte avge några löften. En person som potentiellt sett vill vara allas, och som därför till slut inte blir någons.