Till och med utan bensin till motorsågen, utan fungerande penicillin till infektionssjukdomar, kylskåp till mjölken och en inkorg som fylls med mejl från när och fjärran, så har vi så otroligt mycket bättre förutsättningar att klara kriser, epidemier och matbrist än vad dom hade på medeltiden.

Vi vet mycket mer.

Vi kan läsa böcker. Vi vet hur smittsamma sjukdomar sprids. Vi vet mer än nånsin om hur vi kan framställa livsmedel.

Vi kan till och med numera manipulera mikrober att fermentera grönsaker, mjölk, fisk och kött så att det blir hållbart utan kylskåp. Eller åtminstone klarar sej i en jordkällare.

Men mycket surkål blir det. Och surmört.

OM vi skulle lyckas upprätthålla ett samhälle med energiförsörjning, matdistribution och trygghet till alla, så har vi alla möjligheter att leva ett gott liv.

Men då krävs det ganska mycket. Till exempel att vi alla är med i den globala klimatstrejken 20–27 september.

Jag ska strejka. Ska du?

Nähä.

Nä men då fortsätter jag väl att fundera över hur mycket bättre läge vi har nu än år 1352, strax efter pesten.

Som sagt, även om alla fysiska bekvämligheter och uppfinningar försvinner så finns dom ju kvar i huvudet på oss. Vetenskapen rör sej nu snabbare än nånsin, vi lär oss nya saker hela tiden.

Vi har på senare år lärt oss hur vi kan lagra in kol i marken, vi har lärt oss att härma den urgamla symbiosen som funnits på världens prärier och stäpper.

Symbiosen mellan växande gräs, bakterier och betande djur. Det är det samarbetet som byggt upp dom tjocka matjordslagren i Ukraina och Ohio.

Den svarta jorden.

Gräs fungerar ju som små solfångare egentligen, bladen tar upp solljus och koldioxid och förvandlar detta till kol och syre. Och gräset har lärt sej, genom evolutionen, att snabbt skicka ner kolet i jorden, för snart kommer en buffeljord och äter opp alla delar av gräset som är ovan jord.

Alla som rensat ogräs vet vad jag menar, tar man bara bort själva gräset och inte roten, kommer det väldigt snabbt igen.

Det är bufflarna som lärt gräset att snabba sej.

Och bufflarna äter gräset, i magen på dom finns miljarder små mikrober som omvandlar gräset till gödsel, hamnar det sen på marken och dessutom blir tilltrampat av tusentals klövar, så återgår det till jorden tillsammans med en mängd mikrober som bygger upp en mycorrizza som hjälper till att transportera kolet ut från växten rötter till bakterier som i utbyte mot kol ger växten rötter mineraler som bakterierna utvunnit ur mineraljorden.

Och jorden växer till sej.

Om det aldrig kommer nån buffel så torkar gräset, blir gult och kolet i gräset förgasas. Det blir koldioxid alltså.

När man tog bort dom betande djuren från stäpper och skogar försvann samarbetet. Istället stängde man in djuren och började odla majs, soja och vete på den bördiga jorden. Dom instängda djuren fick detta kraftfoder som egentligen är alldeles för kraftig mat för dom, dom får kolik och gaser av det.

Och där står dom nu och pruttar koldioxid.

Dom förgasar det kol som deras avlägsna förfäder byggde upp.

Man kan säga att vi människor byggde om prärien till en stor kolgruva.

Gödsel från djur var förr en tillgång men har nu blivit ett avfallsproblem. Om man med hjälp av syrefri fermentering, det som alltså kallas bokashi, börjar ta hand om allt organiskt avfall i samhället, så vänder man faktiskt kolcykeln så att man får ner kolet i jorden igen.

En bokashihink är som en komage kan man säga, vi härmar kon med hjälp av ungefär samma bakterier som finns i kons mage.

Sånt kan man lära sej av vetenskapen.

Det finns en längtan nuförtiden att skippa vetenskapen. Det finns en längtan efter att återupprätta den stillastående ordning som rådde innan 1792, ni vet när dom började prata om empirisk vetenskap och mänskliga rättigheter.

Det finns en sån längtan framförallt hos dom besuttna, dom som tror sej befinna sej högst upp i näringskedjan, dom så kallade A-hannarna, topp-predatorerna.

Dom vill inte veta av att näringskedjan som dom sitter på egentligen är en cirkel och inte en pyramid.

Dom vill inte veta av att dom en gång ska bli föda åt mikroberna, dom längst ner i deras världsbild.

Dom vill tro att dom sitter där, högst upp, som Skapelsens Krona.

Det är en religiös illusion.

Vetenskapen är vetskapen om att all kunskap är preliminär, det är den vetskapen dom gör uppror mot.

Ingenting varar för evigt.

Allting är mycket osäkert och det är det som lugnar mig, sa Tove Jansson en gång.

Det är precis den vetskapen vi kan hoppas på.