och visar hur man kör och visar hur man går.
Ibland visas stopp, och så är gatan fri.
Då kilar alla bilarna så kvickt förbi.
Bilden av poliskonstapeln i dubbelknäppt uniformsrock och sabel med tofs har präglat generationer av barn sedan skolsångboken ”Nu ska vi sjunga” kom ut år 1943. Själv funderade jag som liten över varför han gjorde stopptecken samtidigt som trafikljuset visade rött. Räckte det inte med antingen rödljus eller polishand?
Den andra versen i visan blev snabbt bortglömd:
Mammorna komma förbi med sina små.
De trilskas ju ibland
och mamma säger då:
”och är du ej snäll och lyder mamma nu,
så tar poliskonstapeln dig, det vet du ju!”
Den dåliga idén att hota ”trilskande” barn med polisingripande påverkade möjligen Astrid Lindgren. I ”Pippi Långstrump” som kom 1945 så hindrar Pippi verkställighet av beslut att placera henne på barnhem. Pippi är både starkare och snabbare än de två namnlösa poliser som till slut ger upp och lommar iväg.
Mumindalens polismästare är en storvuxen rosodlande hemul som inte har mycket att göra i de idylliska tecknade serierna från mitten av 1950-talet.
Barnböcker, tv, film och deckare är fyllda av poliser som är kloka, löjliga, gulliga, hänsynslösa, korrupta, skarpsynta, alkoholiserade. Men vad gör verklighetens poliser idag?
I Sverige finns omkring 20 000 poliser, det vill säga de är anställda som poliser av Polismyndigheten. Därutöver har myndigheten omkring 10 000 anställda som inte har polisutbildning och inte är poliser. Det politiska löftet ”10 000 fler polisanställda” betyder alltså inte att alla nya ska vara polisutbildade.
Poliser dirigerar numera mycket sällan trafik bredvid ett fungerande trafikljus. De i yttre tjänst bär inte sabel utan 12 kg utrustning. Utan tofs.
Polisen har hand om misstänkta brott, godkänner försäkringsförmedlare och nya föreståndare för pensionat, ger tillstånd att spränga berg eller att ordna loppmarknad, sköter passansökningar, bevakar statsbesök, registrerar hittegods, utreder konkursbrott och dödsolyckor på jobbet, lämnar utdrag ur belastningsregistret, hjälper förvirrade gamla och småbarn att hitta hem.
På polisens hemsida finns en intressant rubrik: ”Blanketter för att ansöka, anmäla, bestrida med mera”. Trycker man på den kommer man till en lista över sådant som kräver polistillstånd – en detaljerad bild av samhället år 2019. Ansök, anmäl och bestrid här!
Jag har under ett långt yrkesliv inom högre utbildning och forskning träffat många studenter. Under ett par perioder har jag undersökt just polisutbildningarna. Sällan har jag mött så motiverade, medvetna och entusiastiska människor som polisstudenterna. De har skaffat sig massor av meriter för att komma in. De har engagerat sig i idrott, kvinnojourer eller naturvård. De har pluggat asiatiska språk eller startat tidskrifter. De har yrkeserfarenheter som ambulanssjuksköterska, banktjänsteman, fritidsledare eller tekniker.
När jag har frågat dem om förebilder så återkommer en beskrivning: en polis hindrar en människa som varit aggressiv eller hotfull från att fortsätta, vilket kan kräva fysiskt våld och stor auktoritet. Men samma polis förmår i nästa ögonblick att lösa upp spänningen och få alla närvarande att lugna sig. ”Att ta ner aggression är så svårt, och så viktigt”, sa en student. ”De som kan göra det är beundransvärda. Det finns mästare på sådant!”
En polis kommer rakt in i situationer som måste bedömas. Är det våld och hot som pågår, eller är det störande oväsen? Är någon i fara? Gömmer sig en rädd treåring under soffan? Behövs medicinsk vård, att någon omedelbart grips, är det en kopp kaffe vid köksbordet eller förstärkning av flera poliser som krävs? I efterhand kan varje polisingripande granskas i detalj och bedömas: Rätt eller fel, rimligt eller klandervärt, kanske straffbart? När poliser gör fel kan det kosta liv. När poliser missbrukar sin makt kostar det tilltro. När poliser inte ingriper fastän de borde kostar det trygghet.
Jag har frågat studenterna om det i gruppen finns någon som inte borde få bli polis? Ja-svaren har kommit direkt. Skälet har alltid varit: felaktig människosyn för polisyrket. ”Jag skulle aldrig jobba i en polisbil med den personen! Aldrig!” är ett återkommande svar. Önskan att utöva makt över andra, att vilja trycka till för att ”lära någon en läxa”, en uppblossande aggressivitet gör att studenten bör utbilda sig till något annat yrke. Det sker dock långt ifrån alltid.
Vad kan en bra polis? Jag har ställt frågan tjogtals gånger, och i stort fått samma svar från engagerade studenter: en bra polis kan kommunicera. Med ord och utan ord. Alltid med lagen i bakhuvudet.
Av detta görs nog inte barnvisor.
Här är polisen som vet vart hen går
och vet vad hen gör och vet precis varför
En mer usel, abstrakt och stolpig sångtext är svår att finna. Men som beskrivning av en bra polis är den inte så tokig.
