Enligt SD:s propaganda så är Sverige på väg mot ett inbördeskrig. Det är nästan så att det är en önskan. Från borgerligt håll har det börjat rotas i garderoben efter kanske inte bruna men definitivt khakifärgade skjortor. Jag tror inte att vi rör oss mot ett inbördeskrig. Men jag tror att det som pågår just nu är ett krig om kultur. Vi i vänstern har tagits på sängen. För vi trodde att det här med kultur var vår grej. Vi har blivit fat and happy och naivt trott att vi skulle kunna sitta kvar på våra höga hästar, med en känsla av moralisk överlägsenhet. 

Jag känner att vi inom vänstern har ett problem och det är att vi är såna jävla losers. Nu pratar jag inte om kommunisterna eller de autonoma. Jag pratar om vanligt folk som är emot välfärdsbolagens skatteflykt, som är emot försvagad arbetsrätt, som verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda. Jag pratar om vanligt folk som inte tycker att stängda gränser är en lösning eller att vi ska tävla i ett race to the bottom med resten av EU. Jag talar om folk som tror på anständighet och som inte har ett tryckande behov av att spotta på tiggare utanför ICA. Hur blev vi sådana förlorare? Nu måste vi ta tag i detta. Vi måste skärpa oss i vår retorik. Vi måste säga ifrån. Vi måste hävda vår moraliska rätt och stå upp för den kultur vi vill ha i samhället.

SD har normaliserat ett beteende baserat på ett mindervärdeskomplex. De har tagit sig rätten att som barn ställa sig och vråla osammanhängande i rummet och vi står som ängsliga föräldrar och skäms för att ta tag i situationen. För det är pinsamt. Barn är pinsamma för att de bryter mot alla normer som vi vuxna måste förhålla oss till i ett samhälle. De lever rövare på uteserveringar, de kissar ner sig och de är fruktansvärt jobbiga i grupp. Men ”av barn, dårar och fyllon får du höra sanningen”, säger någon*. Som om det gjorde barn till vettiga förebilder? Så länge du inte är beredd att låta ett barn sköta din ekonomi och fatta beslut om vad det blir för middag varje dag så ska du hålla tyst. 

För varje dag som går blir jag mer och mer upprörd över hur situationen ser ut i samhället jag lever i och hur världen i stort verkar vara i fritt fall. Jag blir förbannad. Jag blir rädd. Jag är så trött på att vara rädd. Rädsla och ilska leder till radikalisering och plötsligt inser jag att jag är en av de som radikaliserats. Det är en bisarr känsla. I sociala medier utsätts jag dagligen för tankar och idéer som triggar ett hat jag inte är bekväm med att känna. Jag klickar mindre och mindre på länkar från tidningar där jag redan vet vilken åsikt som kommer att förmedlas. Jag isolerar mig till viss del socialt då jag inte längre orkar lyssna på vänners idiotiska åsikter. Jag har aldrig varit så vänster som jag är nu. Det är samma sak som hänt i andra änden av den så kallade politiska skalan. Skillnaden är att på den andra sidan bränns flyktingförläggningar och mördas barn. Jag kan tänka mig att betala mer skatt. 

Vi som ser oss som vänster måste göra ett uppryck. Vi måste radikaliseras och med det menar jag att vi måste våga ryta ifrån. Vi måste använda våra ord som vuxna. Och vi måste gå ihop med andra vuxna. Vi kan börja med att bjuda hem liberalerna (då menar jag inte partiet med det nya namnet, men många av deras väljare). Vi måste samtala om den samhällskultur vi vill ha och än så länge så är vi fler som vill ha en medmänsklig kultur än tvärt om.

*Citatet är från vår gamle vän Marcus Birro