in i kalla hagar.
Trumpen kan man inte gå
långa solskensdagar.
Frusna marker tinar upp
under solens händer.
Intet hejdar nu dess kraft
värmen återvänder.
Den tralliga vårvisan från min barndoms körrepertoar dyker upp och fastnar som en klick lim i medvetandet en tidig morgon i januari. Det är mitt undermedvetna som undsätter och tröstar i mörkret. Trumpen kan man inte gå och nu är jag så urtrött på att allt fokus ligger på den där gubben. Inte en gång har jag tänkt som jag brukar: Det kommer att gå fint!
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På en spännande kvällsaktivitet samma månad tittade jag och 40 andra på en dokumentär om förebilden till Fröken Friman och om andra rösträttskämpar. Efter filmen kom snacket in på Världen och så klart: Presidenten i väst och hur kvinnor är särskilt utsatta just nu.
Det var ett bra snack, en bra kväll. Någon sade att hon tidigare haft svårt för uttrycket Systerskap men att det kändes rätt här och nu.
Jag smakade på det: Systerskap. Nej, jag kände mig inte helt bekväm och började fundera på varför.
Jag är feminist, alltså vill ha jämställdhet och jämlikhet på samhällets alla nivåer och vet att det inte är så. Det måste alltså vara ordet jag tar personligt, inte innehållet. Vad är det som skaver hos mig? Jag tror att det är för jag saknar bröderna.
En av de andra som var på träffen menade, när jag förde det på tal efteråt, att bröderna väl kunde ingå i systerskapet. Jo, så kanske det är men jag tror att det är längre tills jag bekänner mig till broderskap och mina bröder till systerskap än till att vi alla kan enas i en gemenskap. För jag tror att motkraften behövs, både hos var och en av oss men också i folkrörelser som samhandlar. Av alla skaper som finns känner jag mig mest hemma i gemenskap. Vet. PK.
Förra året var för mig en hög tröskel att ta sig över. Världen... Livet..., behöver jag tjata om eländet och så vidare. Försökte hålla för ögon och öron och tralla rappakalja för att skydda mig men nu fyllde jag ju ordentligt vuxen och måste orka och våga ta tag i trots att det ledde till att jag har vänt från att vara naturligt glad till sorgsen.
Så säger de på tv att det är positivt att vara negativ! Jo, för vi pessimister blir oftare positivt överraskade av att det där vi oroade oss för inte hände och då blir vi ju glada! Tvärtemot vad optimisten jag var tidigare har tyckt: att oro är slöseri med fantasi och att det är bättre att ta ut segern i förskott så att jag får vara glad åtminstone någon gång.
Som nyligen omvänd optimist som blivit ledsnare och nedstämd kan jag alltså se något fint med det för snart så inträffar ju vändningen och då kan jag bli positivt överraskad!
Ränderna går aldrig ur. Alternativa fakta, säg inget mer. Jag smakar på det begreppet och tänker att Povel Ramel kanske var något på spåret med den här refrängen:
Livet är ett helvete,
det får du räkna med, min vän!
Just när det ser ut
som bekymren tagit slut,
väntar nya bak närmaste knut.
Efter solsken kommer hällregn.
Efter kolan kommer tandläkaren.
