VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Jag minns att jag som tonåring fascinerat lärde mig det vackraste ord jag hört, autodidakt, och jag förstod att det fanns de som trotsat livets lott, själva sökt en plats där det inte var självklart att en plats fanns. Självlärd, vilken kraft som ryms i det ordet! Jag minns att jag senare som gymnasielärare kände en högtidlighet när jag introducerade de svenska autodidakterna för mina elever, jag ville att de skulle förstå hur stort det var att dessa författare blivit författare tack vare sin egen längtan och strävan efter att skriva, att uttrycka sina tankar, trots deras arbetarklasstillhörighet.

När begreppet bildning då och då debatteras, kritiseras, ifrågasätts, tänker jag på alla oss klassresenärer, vi som har självbildat oss. Vi som har gjort bildning till ett eget frihetsprojekt. Jag läser i en intervju med Göran Greider att han tycker att bildningsbegreppet har något repressivt över sig, att vi borde hitta ett nytt ord. Förtryckande eller exkluderande kan det bara vara om vi låter det vara det, om inte alla bjuds in till de rum där bildning pågår. Därför blir jag glad varje gång bildning nämns i samma mening som utbildning när svensk skola diskuteras. Alla barn och ungdomar går ju i skolan, det är där vi ska grunda för ett bättre och jämlikt samhälle genom att både utbilda och bilda. För om utbildning handlar om kunskaper som ska leda till praktiska färdigheter och prestationer, så handlar bildning om själslig utveckling, om att växa som människa. Visst behöver väl alla det?

Jag tror det är dags att sluta bildningscirkeln, att se den både som en form av kollektiv kamp för ett bättre samhälle och för en individuell strävan att bli en bättre människa, två delar som ständigt interagerar. Författaren Lena Andersson har sagt att ”Tänkandet växer ju mer man tänker. Det är oändligt”. Det är vackra ord. Ord som jag önskar ska vara giltiga för alla, böcker i barndomens bokhylla eller inte. Och autodidakt, det är fortfarande det vackraste ord jag vet.