2001. Jag mister en vän i självmord, samtidigt som jag kommer in på journalisthögskolan. Jag gör mina uppgifter, inte mer. Det känns som om mina ord är slut. I flera månader har jag också svårt att läsa. 

Sedan plockar jag upp Margaret Atwoods Den blinde mördaren. 

Och läser inledningsorden: ”Tio dagar efter krigsslutet körde min syster Laura av vägen på en bro. Man hade hållit på att reparera bron; hon körde rakt igenom varningsskylten.”

Det är början på en av mina mest fantastiska läsupplevelser, där flera historier är insprängda i en och samma roman. Metaberättelse på metaberättelse flackar mellan nu- och dåtid – vävda runt ett klassöverskridande triangeldrama som utspelar sig under 30-talets mest galna kommunistskräck. Själva dispositionen är så vacker att den nästan, men bara nästan, ställer sig i vägen för berättelserna, som sakta vrider sig mot sina tragiska och obönhörliga slut. Jag ska inte säga att boken läker mig. Så fungerar inte sorg. Ibland petar den tvärtom rakt in i såren. 

Men den talar rakt till mig, som alla böcker jag dittills och därefter har läst av Atwood. 

Jo, för 2001 är inte det första tillfället när vägskäl i mitt liv ackompanjeras av Atwoods böcker. Men mina möten med dem sker nästan alltid av en slump och läsningen är alltid lika överrumplande bra.

Som 1995 då jag bor i Uddevalla och försöker avsluta både mina gymnasiestudier och mitt dittills längsta förhållande, med tveksamt resultat. Då råkar jag plocka upp Upp till ytan. Den kanadensiska vildmarken agerar fond åt spänningarna och hierarkierna i ett litet isolerat sällskap. Och precis som mitt liv gör just då kretsar boken kring uppbrott, sökande, längtan efter något annat, längre bort. Men också kring skuld, osäkerhet och banden till ett ursprung. 

Eller på ett antikvariat i en förort i Stockholm, där jag tre år senare hittar Tjänarinnans berättelse, skriven 1987. Jag har då flyttat, men i någon slags väntan på beslutsamhet drar jag mig fram på timvikariat i hemtjänsten och en Komvux-kurs med oklart syfte. Atwood doppar ned mig i en svärta som jag kan vältra mig i och som står i skarp kontrast till min då ångestskapande valfrihet. Tjänarinnans berättelse utspelar sig nämligen i en diktatur där den kristna högern tagit makten. Männens överordning är lag, efter en miljökatastrof som gjort de flesta kvinnor infertila, och där resten blivit barnalstrande slavar i rika hem. Texten kännetecknas av totalitarismens alla inåtvända och paranoida kännetecken. 

Och undergångsstämningen blir bara värre när Atwood flera år efter den här bekantskapen inleder den dystopiska trilogi vars sista del snart publiceras. När jag läser den första, Oryx and Crake, år 2004, befinner jag mig själsligt så långt från undergången som det är möjligt. Jag är kär, har sommarvikariat på en lokaltidning och träffar mest glada djur, folkmusikanter och badande barn i jobbet. 

Men, visar det sig, jag behöver mörkret. Eller om det är just Atwoods mörker. Jag har en sällsam dragning till hennes framtids---laboratorier där människorna i en undergående värld klonar fram grisar med många njurar eller grönskimrande kaniner. Till ett virus skapat för att med rekordfart utplåna mänskligheten som vi känner den. Och det märkliga med romanerna är att de egentligen inte alls framstår som skräckskildringar. Tonen är vardaglig, humoristisk, alltid med hela människan i fokus, även när katastrofen äter sig närmare.

Och oavsett hur mycket Atwoods romaner breder ut sig över genrespektrat – för det gör de verkligen – så kvarstår trovärdigheten. Detaljrikedomen i hennes miljöer som aldrig ställer sig i vägen för utan alltid leder in i berättelsen. Förståelsen också för hur de mest irrationella beteenden drivs av motiv som vid närmare påseende är fullständigt förståeliga. Atwood äger förmågan att göra det overkliga verkligt och nära.

När den äldre kollegan och vännen Alice Munro tog emot samtalet från Svenska akademien firade hon. Själv kan jag tycka att det finns plats för två kanadensiska kvinnliga superstjärnor bland nobelpristagarna. Löjligt nog tar jag det personligt.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.