Eller platsen för tillblivelsen? Den lilla staden Swastika i kanadensiska Ontario. Eller för att hon föddes samma år som första världskrigets början. Eller spelade faderns bisarra utbrott in? Lekarna där han bussade familjens blodhundar på de sex döttrarna. Eller på hennes ätstörda matexcentriker till mor som inte litade på vetenskap och som trodde att kroppen läkte sig själv bara man lät den vara och som kallade manipulerade råvaror för ”mördad mat”. Eller var det kanske en revolt mot hela Mitfordklanen och dess rykte som glamourösa galningar som alltid såg till att stå i centrum. En sorts revolt som gick ut på att visa vem som var bäst på att synas?

Eller berodde det helt enkelt på att livet var för kort för att inte gå all in och ha kul?

Långsamt gnugga bort. Den leken var värst. Man gnuggade tills det gick hål. Tyckte du om den smärtan, Unity? Blev du lika beroende av den som jag av tatueringar? 

Men du hade redan bestämt dig innan första resan till Tyskland vad det var du skulle göra. Du skulle leta upp Hitler, möta honom i köttet och sedan ta livet av dig. Och när det så – den tredje september 1939 – stod klart att Tyskland och England oundvikligen låg i krig så tog du dig till Englisher garten i Berlin och satte dig på den där parkbänken och sköt dig i huvudet. Men överlevde. Som någon sorts grönsak. Till 1948 när du äntligen fick den slutliga vilan. Den vila som jag tror var din huvudsakliga drivkraft. För att du likt mig hade den där rösten i huvudet, den som gör en så rastlös, den som ständigt vill ha mer, den som tvingar kroppen att utsätta sig för risker och som ständigt ökar insatsen. Den som gör en till jägarnas jägare. Och får en att skada inte bara sig själv utan alla som tycker om en. Om man tycker om dem tillbaka vet man inte. För man känner aldrig efter. För det enda man till sist bryr sig om är att långsamt gnugga bort.

Man gör inte som jag gjorde. Som jag har gjort. Som jag gör. Hur skulle du göra, Unity, om du vore jag? Skulle du också ha bokat alla dessa resor med okända män till olika städer? Visste du också att allt var kört, Unity? Hade du också det där hålet inom dig? Det som du lät fylla med sex, med utåtagerande olämpligt beteende, alla våldsamma orgier med storm-männen, det ritualiserade våldet, dina storm und drang-nätter, allt strypsex? Alla anteckningar i din dagbok. Alla citat du älskade. Korintierbreven: death, where is thy sting / hell, where is thy victory. Och Milton: death is the golden key that opens the palace of eternity.

When I’m obliged to quit Germany I will kill myself brukade du skriva i din dagbok. Med din röda penna. Du menade att döden var ett parallellt tillstånd snarare än en tragedi. Hitler övertygade dig om vilken roll döden måste ha i er relation, som om det bara var genom döden du kunde uppfylla sin viktigaste roll som hans valkyria. Att dö för Hitler var på samma gång den yttersta uppoffringen och den ultimata upplevelsen. Och hur passande var inte för en valkyria att se krigsförklaringen som en signal att gå vidare till livet efter detta? Och det beslutet hade en oväntat lugnande effekt.

Du ville helst skjuta dig inne på Osteria och du hade önskat att vapnet var större, något svart, men nu var det av silver och pärlbestrött. Sedan svalde du en svastikabrosch men överlevde även den gången. Du var tjugofem år.

So this is to say good bye. I hope you will see the Führer often when it is over. Så skrev du till dina föräldrar morgonen den tredje september. Efter att du i dagar spänt väntat på det du visste skulle komma. Krigsutbrottet mellan Tyskland och England. Dagar då du rastlöst vankat av och an. Då du egentligen hade behövt köra längre planlösa sträckor i din lilla sportbil men inte kunde för att du ville befinna dig nära Berlin om nyheten som du väntade på kom. Nyheten som för dig sedan länge innebar liv eller död. Den som krävde den lilla silverpistolen du fått av Führern. Som han krävde att ni alla flickor hade och övade på. Den första september gjorde du din vanliga shopping. Och eftersom det var en varm dag klädde du av dig naken för att sola på din balkong. Du brukade göra så. Klä av dig naken. Framför alla storm-männen. I parker. För att du tyckte om att synas. Att bli sedd. Och framförallt känna upphetsningen av att kunna bli upptäckt. Det var som om du hela tiden höjde insatsen. Inget fick dig att känna sig så levande då. Långsamt gnugga bort. Bort gnugga långsamt. Gnugga långsamt bort. Gnugga långsamt. Långsamt bort.