Att vara världsmedborgare i dag är som att titta på ”Twin Peaks”. De övernaturliga inslagen saknas TYVÄRR men vi har vår beskärda del av frustrerade gangstermän, förolyckade tjejkvinnor och våld av satans nåde.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Några av dessa frustrerade gangstermän har verkligen tagit ton på senaste tiden; Nordkorea har härligt odiskret testat hur deras kärnvapen matchar deras antiamerikanska propaganda nu för tiden. USA svarade lite soft med något om ”fire and fury”, vilket i sin tur besvarats med ungefär: ”om ni inte håller käften snart kommer vi bomba igen den åt er och vuxenadoptera Dennis Rodman”. Ibland lyckas någon, kanske Sydkorea eller Kina, hoppa in i diskussionen och väsa typ ”förstör inte världen snälla ni, vi är trots allt grannar” vilket dämpar stämningen i cirka en sekund innan någon har militärövat någonstans dumt igen.
Ett poetiskt skimmer har så lagt sig över den internationella politiken och hela världen håller andan. Det möte som just nu sker mellan USA och Nordkorea, omän på skrikande avstånd, bär så många likheter med andra stora möten genom historien; när Kleopatra mötte Marcus Antonius, när Göran Persson mötte Helmut Kohl, när Harry mötte Sally.
Unikum som möts i en dimma av instabila känsloliv och galen maktkamp, oförmögna att se hur mycket de faktiskt har gemensamt. Den enda mindre skillnaden är att den aktuella situationen gästas av kärnvapen.
Det här kan såklart kännas onaturligt. Jag menar, så fort en ser Harry och Sally tillsammans så skriker det i hela kroppen att de ska vara med varandra, att de är själsvänner. Men sådant är alltid svårast att se för sig själv, inte sant?
För oss utomstående är det näst intill vackert hur Nordkorea ser med båda ögonen åt förstadiet till Nordkorea, alltså Trumps USA. Han vill stänga sina gränser, han vill strypa sin press, han verkar vara okej med etnisk rensning och har antagligen drömmar om arbetsläger för alla mexikaner (vilket jag utgår från är hans samlingsnamn på alla människor som inte kallar sig vita arier). Varför skulle Kim Jong-Un vilja stävja sin jämlike, någon som till och med skulle kunna bli hans protegé – trots en lite stel åldersskillnad?
För att sann kärlek inte alltid är en enkel dans på rosor, ibland innebär det prövningar. Att bli den du verkligen är genom kärleken – till exempel att gå från förstadiet till Nordkorea till Nya Nordkorea – kan vara en smärtsam prövning. En kan behöva locka till sig en missil eller två från gamla Nordkorea så det blir enklare att kontrollera en befolkning som är mer rädd för en utomstående diktator än sin egen.
Och att bli deras diktator fullt ut blir svårt för Donald Trump om han inte har lite ordentliga krig på hemmaplan att propagera utifrån. Hans pågående raskrig är starkt – men kan han ta det hela vägen? Det vore heller inte likt Donald Trump att nöja sig med raskriget, han är trots allt en storslagen man. En sjuk, sjuk, storslagen man som alltid kan mer.
Eller så lyckas han faktiskt få till ett möte med King Jong-Un och fejkar en sprutorgasm medan de älskar och äter kopiösa mängder smör bredvid ett nedfällt porträtt av Julius Caesar. Det vackraste slutet på denna kärlekssaga vore om vi fick en sprillans ny regelrätt diktator på den vägen istället för att se honom gå över lik för titeln. Vi får helt enkelt poppa nästa omgång popcorn, bygga en bunker full av konserver, vänta och se.
För övrigt ... har jag fyllt 26 nu så kommer det inte fler krönikor av mig här i fortsättningen kan det bero på att jag har dött. Av hur dyrt allt blir för mig.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
