När jag skriver det här befaras Alexander Bengtsson död. Det är ännu inte klarlagt vad som hänt, men oavsett så håller jag den rasistiska terrorn och den svenska statens passivitet inför den som indirekt ansvarig. Den 15 januari skrev han på sin egen blogg: ”Jag kommer inte acceptera det här mer.” Mindre än tre månader senare men med ännu fler hot bakom sig verkar det nu som att han är död. (Ännu) en människa har dött i sviterna av rasismens terror. (Ännu) en ungdom, ja, nästan ett barn har tvingats att leva och dö med rasistiska mordhot. (Ännu) en människa som skall sörjas av dem som älskade honom, förträngas av den svenska staten och bli ett ihåligt skrämmande minne för oss rasifierade som lever vidare. 

Rädslan har alltid varit en del av våra liv. Vi som växte upp med killgängens våldsamma ”skämt” med lasersikten. Vi barn som var oroliga för våra föräldrar när de gick ut. Vi som visste att en polisbil först och främst skulle se oss som förövare om vi ropade på hjälp. Rädslan har alltid varit en del av våra liv. Men i takt med att Sverige allt mer förvandlas till ett officiellt rasistisk land; med gränser inte bara runt nationen utan också inuti den; med olika tåg, bussar och löner beroende på hudfärg och papper, har också maktlösheten inför det rasistiska våldet vuxit. Om vår rädsla tidigare bemöttes med en skrattretande We shall overcome sång (en rasistisk obryddhet med ett ideologiskt antirasistisk förtecken) så försöker de nuvarande politikerna inte ens låtsas att de är intresserade av att bekämpa rasismen. När tre rasifierade mördades i Trollhättan (varav två barn) kategoriserade SVT dem själva som ickesvenska medan tidning efter tidning upprördes över att mordet politiserades. När det sedan uppdagades att det var ett hatbrott tog det inte lång tid innan det glömdes bort – politikerna uttalade inte ens några fumliga löften om vad de skulle göra för att det inte skulle hända igen. 

För vem bryr sig egentligen om rasistisk terrorism, så länge man själv vet att man är säker om nätterna? Denna tanke är inte bara reserverad till vita. När det brinner på flyktingförläggningar (igen) eller hos romernas tältläger är det lätt att som ickeflykting eller ickerom förlägga terrorn till någonting som är långt borta. Men våldet är inte långt borta, det är bara vissa hudar som aldrig behöver oroa sig för det. I en tid där varje svart kropp är hotad har varje vit kropp möjlighet att göra enorm solidaritet genom att förråda sin vithet. Varje vit ”rasförrädare” gör det också mindre ensamt att vara en rasifierad kropp. När den nazistiska gruppen Soldiers of Odin skulle patrullera i Malmö, Uppsala och Göteborg, låg jag hemma med febermardrömmar. Tidigare hade de varit i Stockholm och andra städer, men det var något som gick sönder i mig vid kännedomen att de skulle vara i Malmö, staden som för mig alltid inneburit någon slags blattetrygghet, staden som svarade med tiotusen aktivister på gatorna när två attackerades av nazister. Men även om allt är skrämmande nu, är också vissa saker skrämmande vackert; i alla tre städer stoppades de, inte av polis, utan av modiga antifascister som vägrade låta nazisternas våld ha makten över våra gator. 

Att i tider av nationell paranoia förråda sin vithet kommer att straffas av makthavare. När Kontrapunkt och Svenska kyrkan i Malmö försöker göra kommunens jobb och skydda romer från rasistisk terror och hemlöshet hotas de med straffavgifter och deras solidaritetsarbete förbjuds. När antifascister stoppar nazister som patrullerar på gatorna menar Uppsalapolisen att det är de som är bråkstakarna och problemet. Rasismen vill splittra oss – inte bara vita och ickevita - utan också ickevita emellan. Rasismen kommer att säga du är en bra malmöbo, inte som de andra. Rasismen kommer att säga du pratar bra svenska, inte som de andra. Rasismen kommer att säga, inte du, jag menar de nya flyktingarna som kommer. Vi kan alla vägra att identifiera oss med våra privilegier så mycket som det finns möjlighet till. Oavsett om det är genom att ställa sig i vägen för nazister på gatan, eller att i ett klassrum välja att inte skratta åt ett rasistiskt skämt.  Vi kan alla välja att svara Jag är exakt som de andra, pratar du om dem, pratar du om mig.

Ännu en ungdom har dött i sviterna av rasismens terror. Polisen och politikerna är passiva. Nu är det upp till oss att visa fascisterna på gatan, nätet och parlamentet att deras terrorpolitik inte kommer att passera obehindrat förbi. Rör du någon av oss, rör du oss alla. Antifascism kommer alltid att vara självförsvar. Så ut och demonstrera. Med Alexander Bengtssons ord (Vi) ”kommer inte att acceptera det här mer.” Förråd nationen och vitheten om du räknas till den. Rör de någon av oss, rör de oss alla.  

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.