Vad ska man göra åt det faktumet?

Drabbas av panik. Vilja lägga sig ner och dö på fläcken. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ibland känner jag så. Men andra gånger – och allt mer ofta i takt med att jag tränat mig på att tänka annorlunda – så får det mig att vilja göra tvärt om. Så mycket som möjligt, maximera varje ögonblick. Verkligen njuta, av att få leva det här livet i den fascinerande människokroppen.

Allt tar slut, men det gör det inte meningslöst. Tvärt om: det fyller allt med mening.

Tidigare i sommar gick Ana Londono bort. Tillsammans med sin bror Pablo låg Ana bakom klädmärket This is Sweden, som blandade mode och antirasism. Hon var designer utbildad på Central Saint Martins i London, men också aktivist, queer och politisk flykting, som kom till Sverige från Colombia 1991.

Den kombinationen innebär en rad utmaningar, men hon lät sig aldrig stoppas av yttre begränsningar. Hon struntade i att följa en lättare väg, och valde istället sin egen. Som om hon någonstans visste. Att det här kommer ta slut. Så nu kör vi.

Hon följde hjärtat, tills det en dag slutade slå. Hon var bara 33 år.

Allt tar slut. Alla relationer. Den här planetens liv som vi känner det. Tankar vi inbillade oss men insåg sedan, att vi hade fel om. Vetenskapliga paradigm som skiftar i takt med ny forskning. Vår syn på kultur, historia, status och ideal. 

På oss själva.

Viss förändring är behaglig, annan mer jobbig. I alla fall jag vill gärna hålla allt kvar, kontrollera, äga. Knyta an till världen så den känns bekväm.

Men världen är inte lätt att begripa. Den går inte att kontrollera. 

Det enda vi vet: 

Allt tar slut.

Kanske är det så att alla människors liv bär med sig ett stort budskap till omgivningen, som vi inte helt begriper förrän det livet är över. En annan person som gått bort den här sommaren, den buddhistiska läraren och aktivisten Michael Stone, var ett tydligt exempel. Han inspirerade människor över hela världen att blicka inåt. Våga sitta ner, stilla sina sinnen. Hans minne lever kvar, och kanske gör hans för tidiga död att avtrycket blir ännu djupare. Som en reva i vardagen, ett bultande sår som vi inte kan blicka bort ifrån.

Som tvingar oss se, oss själva. Vår egen dödlighet, men också: hur vi också har möjlighet att leva vår dröm. 

Vår sanning.

Att vi kanske rent av har ett ansvar. Att inte kasta bort våra liv, på det vi inte älskar på djupet.

Jag låter mig sörja hans bortgång, men också fyllas med tacksamhet. För allt det han gett, med sitt liv. Och fortsätter ge, bara genom minnet av hans existens. Samma sak med Ana Londono. Hon var en sådan person, där budskapet genom hennes för tidiga död blir tydligt, enormt. I alla fall för mig: 

Lyssna på din egen sanning.

Hennes blotta närvaro hade en förmåga att inspirera människor. Hennes passion, glöd, hur hon levde sin dröm, kompromisslöst. Hur hon delade med sig, av uppmuntran och kärlek. Stod upp för det hon tyckte var rätt, på nätet och på gatorna. Hur hon var hård där det behövdes, mjuk där det var rätt. Hon tog svåra beslut, som att våga satsa på sitt eget skapande istället för en tryggare väg på ett större klädföretag. Brann för solidaritet, kärlek. 

Vi har fortfarande inte riktigt kunnat ta in Anas bortgång. Hunnit integrera hennes lärdomar. Kanske tar det år, decennier, innan vi – som samhälle – riktigt begriper, vikten av hennes arbete. 

Men det vi kan göra, här och nu, är att tänka ”Vad skulle Ana göra?” Svaret är starkt, tydligt, som ett fyrverkeri. 

Att välja kärlek, före rädsla. Det rätta, före det lätta.

PS. I Ana Londonos ära har en insamlingsstiftelse startats. Den syftar till att ekonomiskt stödja kvinnor, ickebinära och genderqueer i olika skeden av livet för att öka mångfalden i samhället – i Anas ära. Du hittar den här.