Bruttonationalprodukten hade minskat tre år i rad. Det hade inte hänt efter andra världskriget i Sverige.
Nya strikta regler infördes för statens budget som skulle begränsa politikernas möjligheter att besluta om utgiftsökningar. Och så ändrade riksdagen statens budgetår. Innan dess hade nyår i statsbudgeten inträffat den 1 juli. Men nu skulle budgetår och kalenderår vara desamma i staten. Skälet angavs vara ökad effektivitet.
Svenska riksdagsval hålls ju i september. När budgeten tidigare hade fastställts tidigt på våren, och börjat gälla från 1 juli så fanns det gott om tid för en nyvald regering att ägna vintern åt sin budget. Men nu skulle budgeten i stället läggas fram den 20 september, behandlas i riksdagen under hösten och sedan börja gälla från 1 januari. Det kunde omöjligt fungera när riksdagsval ledde till regeringsskifte, eftersom rösterna knappt hunnit räknas när budgeten skulle läggas fram.
Jag skrev för 25 år sedan om risken för allvarlig misstro mot demokratin, när en tillträdande regering inte kunde genomföra sin ekonomiska politik förrän efter mer än ett år. Varje ny regering skulle verka svag.
Jag förutspådde också den gången att förslag om att flytta valdagen skulle dyka upp, eftersom det garanterat skulle bli problem med den nya ordningen.
På riksdagens hemsida står det numera: ”Om valet leder till regeringsskifte kan den nya regeringen behöva mer tid för att lämna sitt förslag till statens budget. Regeringen kan då lämna budgetpropositionen inom tre veckor efter att den har tillträtt, men senast den 15 november.”
Nu år 2019 vet vi det vi redan visste, men inte hade insett: att regeringsbildning kan ta tid. För fyra månader sedan så beslutade ju riksdagen om en m- och kd-budget i avsikt att hindra den tillträdande regeringen från att driva sin egen ekonomiska politik under 2019. Det går knappast att utkräva politiskt ansvar av något parti för den budgeten det närmaste året. Det är demokratiskt uruselt.
Valdagen till riksdagen bestämdes i ett riksdagsbeslut år 1919 till tredje söndagen i september. Det var en del av den stora reform som införde allmän rösträtt i Sverige.
Beslutet för hundra år sedan fattades efter grundlig eftertanke. Skörden borde vara bärgad i hela landet. Större delen av landet skulle ännu vara snöfri. Söndagsledigheten skulle göra att många kunde gå till vallokalerna. Så många som möjligt borde ha möjlighet att rösta. Tredje söndagen i september sågs som en bra dag för riksdagsval.
När tumultet i den svenska ekonomin lagt sig mot slutet av 1990-talet så skavde ändå frågan om regeringsskiften och budgetår. Så frågan om valdag utreddes av en parlamentarisk kommitté som var klar år 2002.
Kommitténs arbete byggde på en rejäl offentlig utredning SOU 2001:65 ”Skilda valdagar och vårval?” I den stötte och blötte statsvetare aspekter på valdagar: borde riksdagsval och kommunalval hållas på skilda dagar i stället för som nu på samma dag? Och så frågan om vårval. En genomgående slutsats i utredningen är att ekonomismen har ökat på demokratins bekostnad i statsbudgeten, genom den uppsättning regler och begränsningar som införts. ”Snabbt genomslag av medborgarnas politiska preferenser rimmar helt enkelt illa med de höga krav på ekonomisk stabilitet, kontinuitet och förutsebarhet som den nya budgetprocessen ställer.”
Kommittén avrådde från vårval. Valdeltagandet skulle troligen sjunka. Regeringsbildningen skulle komma att äga rum under sommar och semestertider. Och valkampanjen skulle ofta gå under påsktid och innefatta 1 maj.
År 2010 och 2014, flyttades valdagen ändå helt tyst till andra söndagen i september. Det skedde genom grundlagsändring som ju kräver två riksdagsbeslut med val emellan, Skälet var just problemen med budgetåret och tidsbristen.
Och nu dyker det åter upp förslag att flytta riksdagsvalen till våren. För så här kan vi ju inte ha det! Det är ju inte bra för demokratin! Eller …
Vi lever idag med ett regelverk för politiken som byggdes i ilfart när ekonomin var i omfattande kris och demokratin sågs som stabil och given.
Idag är ekonomin betydligt mer stadig. Arbetslösheten var förra året 6,8 procent och anses numera rätt låg, vilket är egendomligt när man jämför med de 8 procent som ansågs skyhöga år 1994. I höstas höjde riksbanken räntan för första gången på 7 år, men den är fortfarande negativ.
För 25 år sedan skulle ekonomin hålla demokratin på plats med stränga begränsningar. Det vore för enkelt att säga att idag är ekonomin stabil och given medan demokratin är i kris.
Men frågan bränner: Hur bör statens budget formas och beslutas för att den faktiskt ska stärka demokratin?
