Victor Bengtsson: Att ta konflikten

Jag tycker att det är läskigt att bli arg. Mina axlar åker upp, mina tankar blir sådär dimmiga och loopar sig och känslan är så svår att få tag på att jag hittar på alla möjliga anledningar till vad det är jag känner. Kroppen börja värka, kanske är det något jag ätit? Kanske bar jag något lite snett. Det sätter sig i kroppen, det mesta som jag inte kan hantera verkar göra det. Att känna ilska är för mig otroligt obehagligt.

Jag minns när jag var liten, på dagis. Slogs och bråkade. Och den där blicken i dom vuxna efter att jag hade slagit till. Att jag var farlig. Jag var tvungen att lära mig att kontrollera ilskan. Kanske lärde jag mig att den var farligare än vad den är. Kanske är det därför jag viker undan när jag hamnar i konflikter. Förstår i stället för att uttrycka mig. Ser tusen saker jag själv gör fel och känner skuld. Att faktiskt stå upp för känslan av ilska tycks vara det sista jag kan göra. 

Jag vet knappt ett tillfälle då jag uttryckt ilska mot en chef eller vän. Och visst är det bra att kunna kontrollera sig, att inte låta ilskan skada eller bli fysisk. Något alla barn lär sig. Att med ord berätta vad dom känner i stället för att slå en spade i huvudet på ett annat barn. Och just att lära sig att uttrycka ilskan tror jag är viktigt för att den inte ska vandra likt ett spöke genom kroppen. 

För hur ska relationer kunna bli på riktigt och hur ska andra på något sätt kunna se mig som genuin om jag inte kan uttrycka såväl ilska som kärlek. 

Jag tänker på våra politiker. Som desperat sträcker ut händer åt höger. Och politikerna åt höger som ständigt drar tillbaka handen (ska detta uttryck fortsätta ända fram till extravalet kommer jag att behöva öronproppar). Visst har vi ett problematiskt parlamentariskt läge, men är det inte dags att i stället för att sträcka ut händer våga gå i konflikt. Och låta dom ideologiska konflikterna avgöra valet snarare än budgetar.  

Kanske är det så att jag fortfarande förväntar mig att politiker ska våga göra det som jag inte vågar. Det som gör mig rädd. Stå upp, sätta gränser, visa med tydlighet vad en står för. I stället för utsträckta händer. Det känns som på dagis när jag röd i ansiktet, fortfarande så arg att jag skakade, tvingades gå fram till personen jag bråkat med och säga förlåt trots att jag inte menade det. 

Det är snart ett nytt år, nytt val, jag bestämmer att det ska bli ett nyårslöfte att våga uttrycka ilska och ta dom konflikter som kommer med det. 

Jag önskar att våra politiker kan göra detsamma.