Det är den 19 december och vi befinner oss i uppladdningen inför den överdådigaste av högtider. Vi proppar skinka, Alladin-askar och vörtbröd. Vi handlar och svettas och handlar lite till. Inte alla, men många av oss är rika på det sättet att vi kan göra allt detta. Somliga av oss svettas i julruschen med en klocka för 150 000 på armen. Och så kommer någon och stjäl den! Någon som svettas på ett helt annat sätt. Då gäller det att vi håller koll på våra grejer. Speciellt när ficktjuvarna bara blir fler och fler. Snart är väl de fattiga från Europa överallt med sin fingerfärdighet. 

Jag får många tankar den 19 december där framför nyheterna. Kanske kan den som har råd med en klocka för 150 000 kronor se det som en slags utjämning när den blir stulen, en slags mer rättvis fördelning av resurser? Speciellt i juletider när shoppingarmarna hänger så tungt att de blottar armlederna. På julafton tycker ju många av oss att det är fint när Karl-Bertil Jonsson stjäl från de rika för att ge till de fattiga. Ändå har de allra flesta en slags moralisk syn på stöld. Det är alltid fel att stjäla. Det är väl också det vi lite slentrianmässigt lär våra barn: Det är fel att stjäla, säger vi gammaltestamentligt och med stor emfas. Men är det egentligen det när någon har råd med en dyr klocka medan en annan måste åka långt för att komma till ett rikare land och sedan göra sitt bästa för att sno den? Kanske borde vi egentligen säga något annat till våra barn: ”Det där med att det alltid är fel att stjäla det är lite relativt, så där”. Jag tycker att den danska poeten Inger Christensen har formulerat det så fint. ”Allt vi äger har vi stulit från varandra”, skriver hon i en diktsamling från 1969. Kanske är det något för nyheternas reporter. Han kan luta sig mot kameran och säga: 

Här har vi en klocka för 150 000 som blev stulen från en rik som på vissa sätt stulit den från någon annan. Kanske kan man bara säga att tjuven mycket fingerfärdigt tog tillbaka något som tillhörde hen från början”.