Det fungerade finfint och sparade mycket värme men priset bestod av att det aldrig blev sådär riktigt skinande nyputsat som förr.
Det finns många fönster i det stora vackra trähus som är mitt barndomshem. Det blir vackert när vi gör rent.
Jag går runt med kameran. Det har jag gjort många gånger nu. Som om jag kunde fånga in och bevara mina föräldrar, deras liv, familjens liv, min egen barndom.
Bilder tas ur alla vinklar. Före städning, under städning, efter städning, Innan vi burit bort möbler och kartonger och efter. Innan vi flyttat runt stolar och sängar och efter. Innan vi lagt på nytt tyg på dynan i fönstersmygen i det allra vackraste rummet och efter.
Vi blir nöjda. Många har lagt ner många timmar på arbetet och resultatet är...fint. I det här huset skulle nog vem som helst av oss kunna tänka sig att bo ett slag.
Men det ska vi inte.
Ingen av oss syskon kan eller vill flytta till den lilla småstad där våra föräldrar byggde upp ett nytt liv efter kriget och flykten och där vi växte upp.
Nu när båda är borta har vi inget val. Huset ska säljas. Någon annan får ta över snickarglädjen, fruktträden och njutningen av att äta middag i kvällssol på verandan.
Allt är alltså som det ska vara. Men jag gråter. Och förstår plötsligt föräldrar som efter ett barns död låter dess rum stå orört. Precis som museet kan det bli till en tidsmaskin, en hjälp att bevara minnet och kanske under någon mikrosekund få återvända till tiden Före.
När vi går och röjer i vårt barndomshem finner jag mig själv bli stående med mammas vackra egensydda kappa, med pappas slitna käpp, med min egen gamla nalle. I det här huset finns jag som tioåring och pappa som nittiofemåring kvar. Och ändå inte.
De är verkligen inte där. Inte. Inte.
Men jag vill inte röja, inte slänga. Jag vill behålla alltihop!
Talar strängt till mig själv. Livet går inte att balsamera. Saker är saker. De är inte besjälade. Våra föräldrar finns inte kvar längre, inte här i alla fall.
Det är som om jag inte hör vad jag själv säger.
Går ut i trädgården och gräver upp en blomma. Planterar om den när jag kommer hem och tänker att där finns kanske ändå en liten bit tröst.
Önskar att det fanns en manual. Att sorgeåret höll vad det utlovar, att det tar ett år och sen är det över.
Tänker på en utställning på bildmuseet i Umeå tidigare i år. En samisk konstnär ställde frågan ”Kan sorg ärvas? Hon reste i rasbiologernas spår, de som kom från institutet i Uppsala och mätte samernas kroppar och skallar. På vilket sätt satte övergreppen spår hos människorna? Hur lever de kvar?
Ja, hur gör de det? Det går kanske aldrig riktigt att reda ut. Men jag tror att svaret på frågan om arvet är ja. Sorg kan ärvas. Övergrepp och trauman kan föras vidare, i generation efter generation. Oftast omedvetet. Det måste inte vara krig, som i så många miljoner människors fall.
Min mamma upplevde på bara några år att henne far och två syskon dog. Min pappas storebror, en nybliven pappa, deporterades till Sibirien och dog, själv hade han turen att inte vara hemma när de ryska lastbilarna körde upp på gården.
Vad har det satt för spår?
Putsar ett fönster till.
Försöker stå ut med mig själv och tänker att det går att sörja samtidigt som livet fortsätter. Det går till och med att vara en liten aning glad åt hur solen glittrar på de nytvättade golven i huset som var vårt hem.
