– Men mamma! Hör du inte? Nu gnäller ju du! På mig. Hur ska jag sluta gnälla om du gnäller, då får ju jag gnälla tillbaka på dig?

Jag tog det där till mig. 

– Tack! Jag ska ta det med mig och se vad jag kan göra. Men kan vi båda försöka sluta gnälla?

– Nu sa du det igen, mamma. Nu gnällde du. Det går inte att sluta ser du.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Och jag tänker, vem började? Vem började gnälla? Vad är gnäll? När blir det gnäll och varför går det inte att sluta? Vem var det som började? Den som började bär ansvaret för den onda cirkel, den gnällkedja som den startat: Sluta gnälla! Du veta icke vad du startat! Sluta! Gnäll aldrig mer! Sluta med det! Nu! Så! Sluuuutaaaaa!

Ett gnäll kan ha sin grund i något djupt och olyckligt som kan ha fått sin yttring i gnäll, kanske på grund av oförmåga eller bristande träning i att ta itu med problem, eller rent av på grund av rädsla.

Ett annat gnäll kan ha börjat på jobbet. Och det är mer det gnället jag vill åt här. Jag kommer hem och får frågan jag vill ha (speciellt nu när jag haft jobb att gå till): 

– Hur var det på jobbet?

Jag hör mig själv sucka till lite. 

– Vad? Är det inte bra?

– Jo, men … det verkar som en del aldrig är nöjda.

Och där, precis där, har gnällkedjan börjat. Jag gnäller över andra som gnäller. Jag har lyssnat, och i stället för att ge gnället tillbaka, tagit med mig det hem. Och så fortsätter det, hemma.

– Det var ju tråkigt att höra.

– Ja, det var inte meningen att sprida dålig stämning …

– Nähe, men det gjorde du nu … Det är tråkigt att du inte är nöjd. Kan du inte vara lite glad nu när du …

 – Men det är ju inte jag som inte är nöjd! Jag bär bara på någon annans gnäll, som jag inte blir av med. 

Var ska jag lägga det? På vad ska jag lägga det? Jag lyssnar på public service. Som alltid. Ja, radiopsykologen Allan! Mästaren på att föra samtal vidare, framåt och uppåt. Jag ska lära mig av honom. Av alla samtal med missnöjda människor (som ofta har sin grund i en ensamhet och där har en rätt att gnälla – min egen kommentar). En del konstaterande, en del gnällande, en del med självdistans och själv-insikt (det krävs nog det för att ta steget och ringa in, tänker jag) och en del i total uppgivenhet.

– Kan du beskriva känslan? säger Allan. Hur känns det när du säger det ordet? Lyssna på dig själv? Hur känner du när du lyssnar på dig själv? Skulle du vilja att det var annorlunda? Hur då i så fall? 

Fantastiska frågor från en fantastisk person. Det är i och för sig hans jobb, att vara en fantastisk medmänniska, men ändå. Jag ska ta det med mig, tänker jag, och se vad jag kan göra. Försöka ge tillbaka gnället där det kom ifrån. Som en boll. Kanske inte en fotboll, men en tennisboll? Eller något ännu lättare, en pingisboll. Jag bestämmer mig för att gnället är en pingisboll, som snabbt ska lämna mig och kommer den tillbaka lika snabbt så smashar jag tillbaka, så som jag gjorde så bra och till synes bekymmerslöst i Tranås. Med mitt Hans Alsér-racket.

Pingis-smashen påminner mig om min högstadietid, som jag också blev påmind om när jag såg Backa teaters föreställning ”5114 dagar”, om hur det är att vara 14 år. En hisnande, fantastisk, rolig och smärtsam upplevelse. Precis som min egen fjortonårstid. Till synes så bra och harmonisk, men inombords så för jävlig. Varför såg ni mig inte? Varför såg ni inte att jag inte trivdes i mig, med mig, bland andra? Varför såg ingen att jag inte kunde läsa? Varför genomskådade ingen mig när jag hemma gråtandes bad någon berätta om vad en viss bok handlade om så jag kunde skriva ett referat på boken? För övrigt den första bok jag sedan sträckläste (det tog lång tid, men ändå), sedan jag lärde mig ”läsa” (läs: sätta ihop bokstäver till ord) som fyra-åring; ”Sackeus – den lille mannen som ville se Jesus”. 

Och nu när jag gnällt över att ingen såg min egen läsoförmåga så ber jag om att få behålla gnällbollen, gräva ner den i en rabatt nära mig och bekymra mig över vilken bok jag ska sträckläsa i sommar. På mitt sätt. Jag har eventuellt sex veckor på mig. Och tipsa mig inte om Moa Martinsons ”Mor gifter sig”. Den har jag redan läst. På högstadiet.