Jag tror det var när jag hade skrivit en massa sann skit om ”Idol”-juryn, för 100 år sen. Då skrev dom tillbaks att jag bara odlade mitt varumärke.
Jag tror dom verkligen tyckte så, dom kunde inte fatta att det handlade om att jag from the bottom av my very heart hatade deras fascistoida folkuppfostran.
Sen dess har jag liksom internaliserat detta med att vara ett varumärke. Jag förstår att det viktiga är vad som syns, inte hur det egentligen är.
Det här sättet att se på mej själv förgiftar mitt liv.
Glädjen i att skriva en låt, att ta ett fotografi eller skriva en text dras ner i ett träsk av en väldig upptagenhet av hur saker framstår.
Vad man skickar för signaler.
Det där tror jag har vart ännu mer förödande för sossarna.
Ja, sossarna.
Högern har ju alltid tänkt i dom här banorna, det har ingått i varumärket Höger, ända sen den förste kejsaren satte på sej nya kläder. Signalpolitik.
Till exempel detta med papperslösa och vaccinationer.
”Det är faktiskt helt orimligt att FHM vill prioritera papperslösa vid vaccination. Det ska inte löna sig att inte följa beslut.”
– Kristersson har klivit fram i diskussionen kring corona. Då blir han tydlig, det stärker hans förtroende. Säjer nån på Sifo.
Alla som läst lite om kärnkraft vet att den inte är lönsam längre.
Ändå går dom på om att den behövs nu, när det är så kallt.
Dom vet själva att det är bullshit.
Eftersom dom flesta inte vet att lösningarna på klimatkrisen finns kan borgarna fortsätta signalera om kärnkraft.
Politik har liksom slutat vara på riktigt.
Det är som att titta på ”Game of Thrones”, man förfasar sej och rafsar bland popcornen, ”reagerar” och fyller sociala medier med innehåll.
Vi sitter i den nya tidens fabrik och tillverkar åsikter. Fabrikerna heter Twitter och Facebook och sånt. Ju mer crazy vi är, ju större chans har vi att bli kallade influencers och få direktmeddelanden om att göra reklam och få spons.
Det får jag hela tiden.
Influensa flenser.
Influenser flunsa.
Jag GODHETSSIGNALERAR en hel del. Trycker på lajkaknappen när Greta skrivit nåt. Retweetar nödropen från Jemen och Syrien.
Det har väl ingen betydelse, men man lättar lite på fasan över världen. Och får lite lajks.
Svårare är det med gråzonerna, när Wikileaks ännu en gång lägger upp videon där USA mördar två Reutersjournalister och ett antal irakiska civila. Ska man retweeta det, Assange våldförde ju sej på två kvinnor i Sverige?
Klart man ska.
Vi är som barn som lämnats ensamma hemma och ligger och väntar på att mamma och pappa ska komma hem och skrämma bort spökena under sängen.
Greta, Assange, Sanders och Tegnell får bära bördan av våra orealistiska förväntningar på att en enskild människa ska rädda oss.
I vårt mörka sovrum blir vi så beroende av gränslös godhet utan skavanker, som ingen människa kan visa upp.
Därför kan träskhögern angripa Greta Thunberg för att segelbåten hon tog sej över Atlanten med hade plastdetaljer.
Vi blir arga och vill försvara Greta, diskussionen glider över i privat snaskeri, faktumet att jorden rör sej mot en katastrofal uppvärmning sjunker långsamt ner i dyn av jidder om privat moral.
Men jag skulle ju skriva om sossarna.
Började det med att dom föreslog att det skulle stå ”butlers” i tunnelbanan och ta hand om folks tvätt?
När folk från reklamfirman Prime började infiltrera sossarna med en massa Corporate Bullshit?
PR-byråerna är förödande för demokratin.
Jag gillar ju när Peter Hultqvist läser lusen av SD på klingande dalmål, jag blir till och med berörd.
Men kan inte låta bli att tänka att det är som när Gunde Svan går runt i dalaskogen och talar sej varm för Preems satsning på bioenergi, dialekten är där för att det ska kännas rejält, trovärdigt. Vilket det inte är.
Sossarna fortsätter anpassningen till högerns politik, fast Hultqvist skäller.
Det är det som spelar roll.
Vad folk gör, inte vad som säjs och signaleras.
Nina Björk skrev:
”Vi kan kämpa om kultur, värderingar, normer, identiteter, om vilka som känner sig hemma var som helst i världen och vilka som känner sig hemma enbart hemma hos sig. Vi kan kämpa om slöjförbud, om hälsningsritualer, om vegetarisk skolmat, om normkritiska museer, om pride-flaggor. Och även om vi inte kan påverka den mäktiga minoriteten kapitalägare kan vi diskutera andra minoriteters skyldighet till anpassning eller rättighet till egenart. Här är demokratin – här dansar vi! Och vilken dans det blir!”
