BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För ett år sedan var jag med och anordnade en debatt. Vi hade skrivit ”nolltolerans när det gäller mansplaining” i Facebook-eventet så att det skulle vara tydligt för alla vad som gällde.
När debatten var slut vad det publikens tur att ställa frågor till panelen, som enbart bestod av kvinnor. Just det, ni läste rätt, ställa frågor. En man är först upp med handen i luften och får mikrofonen. Sedan börjar det. En lång utläggning där han visar upp allt han kan och vet i ämnet som debatterats, och när moderatorn till slut säger ”vad var din fråga?” skyndar han sig att hitta på en icke-fråga för att legitimera sitt över två minuter långa tal. Det såg faktiskt ut som att det var fysiskt smärtsamt för honom att ställa en fråga till en kvinna.
Efter ytterligare ett par (riktiga) publikfrågor så är han på mikrofonen igen och börjar prata.
Då säger jag stopp. Jag säger det rakt ut: ”Nej, du har redan tagit så mycket plats och dessutom ställer du ju ingen fråga, du får vara tyst nu.”
Han satte sig snopet ner, och flera andra kvinnor skrattade nervöst och tittade på mig, ”oj, vad hård du var”. Inget ryggdunk eller sympati, trots att alla hatar när män gör så där.
Utifrån detta och många fler exempel, alla tagna ur verkligheten, har jag dragit två rätt sorgliga slutsatser:
1. Män verkar inte kunna ställa frågor till kvinnor. Det är en gammal sanning, säger ni, och tänker på Åsa Beckmans strejkuppmaning och Ebba Witt Brattströms fristående fortsättning på det debattinlägget. Men det jag menar här är att män verkar oförmögna att ställa en uppriktig fråga till en kvinna i en situation där han är publik och hon är på scen. Det verkar göra så förbannat ont i det manliga egot att erkänna att hon vet något han inte vet, att han ska underkasta sig hennes expertis.
2. Kvinnor backar sällan andra kvinnor som sätter stopp för mansplainande män som tar extremt mycket plats på andras (läs: kvinnors) bekostnad.
Varför gör inte kvinnorna det då, undrar ni kanske. De kanske inte är feministiskt medvetna och kan sätta ord på det här manschauvinistiska, sexistiska, buffliga beteendet?
Jo, i de fall jag har beskrivit har det rört sig om feministiskt medvetna kvinnor som brukar dela artiklar om mansplaining på sociala medier och i teorin avskyr det.
Jag tror att det handlar om att många kvinnor åtrår män. De är inte villiga att förlora ett eventuellt erotiskt kapital i det heterosexuella attraktionsspelet. En kvinna som är rak och kompromisslös blir lätt persona non grata bland männen och det blir ju olyckligt om hon åtrår män.
Det gäller helt enkelt för heterokvinnor att hålla sin attraktionspotential i skick och uppfattas som ofarliga, okritiska, presumtiva framtida partners. Just ur det perspektivet kanske det är lättare för kvinnor som inte attraheras av män eftersom det inte spelar någon roll om de får deras godkännande eller inte. Män vill helst att kvinnor bara ska lyssna uppmärksamt och beundrande på det viktiga de har att säga eller förklara. Och det låter ju underbart, att ha en lyssnande, uppmärksam person framför sig. Så jävla synd bara att det inte så ofta funkar så åt andra hållet.
Avslutningsvis, för att också vara lite konstruktiv, kommer här mitt bästa tips till er som precis som jag har nolltolerans på män som pratar istället för att fråga:
När moderatorn säger de magiska orden ”nu är det dags för publikfrågor” så räcker ni upp handen snabbt som fan och säger ”Vill bara se så att jag har förstått det rätt, är det alltså FRÅGOR som vi ska ställa till paneldeltagarna eller är det att den som vill får mikrofonen och kan prata på om vad den vill ett tag? Bara så att vi alla vet vad som gäller!”
