Min unge skriker det från vardagsrummet just i detta nu. I fredags fick hon en leksakskassaapparat från några vänners barn. Till den hör en telefon där man kan ropa ut allehanda meddelande till shopparna i butiken.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Mamma till kassan, mamma till kassan”, ropar hon. 

Det känns lite jobbigt för jag behöver verkligen skriva den här krönikan nu, den måste vara inne på måndag eftersom jag glömde det i fredags på grund av att jag jobbar för mycket. Jag känner mig en aning pressad. Men jag ska bara gå och handla några låtsatsvaror, strax tillbaka. 

Nu har jag handlat ris, en trasig penna och en My little pony. Mycket ”bra att ha”- grejer känner jag. Jag har också skjutsat mitt barn till hennes morfar, där de antagligen leker vidare. Jag vet att hon har det bra där, men det känns ändå inte så bra i magen. Skuldkänslor. 

För det är just det: Barnet ska alltid sättas främst. Det är ju liksom rimligt att hon går före mig, mitt jobb och mina krönikor. Men det är också en jäkla chock man får när de föds. De där nätterna när jag var tvungen att amma varannan timme och ställde klockan på natten för att ge mitt kolikbarn mat. Jag minns hur jag tänkte:

Nu måste du resa dig över dig själv, Klara. Nu måste du bli större än du är.

Och när jag såg henne ligga där vid bröstet, förfärligt söt, tänkte jag att jag borde le mot henne och känna den där ljuvliga mammalyckan i den rosa bubblan.

I stället grät jag av utmattning för att det är svårt. Detta att säga: Du är viktigare än mig, för du är svagare än mig just nu.

Jag tänker på det nu. Att sätta någon annan först. Hur den tanken tycks ha gått förlorad när nationalismen breder ut sig i världen. Trump sätter Amerika först. Han tror att han ska göra Amerika great genom att stänga ute exempelvis människor från Syrien. Här är i Sverige skickar vi afghanska barn tillbaka till sina hemländer med devisen ”vi kan faktiskt inte ta emot alla”. 

Hela Europa säger att de har nog med sitt eget. Vi måste sätta oss själva först, så lyder tongångarna. 

På kvällarna sjunger jag för min unge. Trollmor, nu i ro, vyss lull lilla palt. Jag stirrar på hennes ögon och önskar att ögonlocken ska falla ihop så att jag får diska, se en tv-serie, ta en kopp te ifred. När jag slutar sjunga ber hon om en låt till. 

Det är det lilla som speglar det stora. Mina behov mot hennes. Att sätta någon annan främst. Vargsången, kvällen stundar, byssan lull. Hon blir varm, tung, ögonlocken faller.