Det har rapporterats flitigt i medier att den misstänkte gärningsmannen lider av psykisk ohälsa, att han har ett förflutet i SD och NMR och att Ing-Marie Wieselgren, som psykiatrisamordnare för SKR och viktig röst för unga med psykisk ohälsa, var målet för attacken. Ur detta blossade en debatt på sociala medier snabbt upp om huruvida brottet ska ses som ett vansinnesdåd, nazistattack eller som mäns våld mot kvinnor.

Till en början var jag ambivalent till att göra politik av en människas tragiska bortgång på det sättet. Mannens kön, förflutna i NMR, att han lider av psykisk ohälsa och var narkotikapåverkad under attacken behöver inte ha med varandra att göra.

Tidigt i utredningen sa åklagaren att Ing-Marie blev måltavla i och med sitt arbete inom psykiatrin – och i förra veckan meddelade Säpo att brottet utreds som ett terrorbrott. I fredags kom ytterligare uppgifter om att gärningsmannen hade fler tilltänkta offer och att dådet var planerat. Gärningsmannens begynnande engagemang i SD, vilket växte till ett engagemang i NMR, kan alltså mycket väl ha haft en avgörande betydelse. Dådet verkar vara politiskt.

Inför valet 2018 var jag i Almedalen och rapporterade för Feministiskt perspektiv (idag Fempers nyheter). Under en fikapaus utanför Aftonbladets tält, nära Almedalsparken, såg jag en grupp män i Tyrrunan-huvtröjor som delade ut tidningen Nordfront. Folk drog sig bort från männen och stämningen förvandlades på en sekund till att bli vaksam och obekväm. Det väcktes en oro i mig för vad mitt kroppsspråk signalerade. En rädsla för att bli måltavla slog rot. De gjorde inget mer än att dela ut sin propaganda, men det räckte för att sätta skräck i folk.

På väg därifrån såg jag två sverigedemokrater som, med ett leende på läpparna, tog emot nazisternas tidning. Det förvånade mig att de så självklart småpratade med nazister, så av ren nyfikenhet gick jag fram och frågade varför. Kvinnan i paret bortförklarade sig med att de ville ”hålla koll” på NMR. Mannen däremot, klädd i ”SD 2018”-tröja och keps med partiets logga, sa rakt ut att han ”håller alla dörrar öppna”.

– Du sympatiserar alltså med det som står i den där tidningen, frågade jag.

– Det vet jag inte, jag har inte läst den än, svarade han.

– Okej, men sympatiserar du med deras ideologi?

– Varken ja eller nej, jag håller alla dörrar öppna.

– Men du vet väl vad som hände i Tyskland under 1930–40-talen?

– Nej, det vet jag inte.

Senare samma dag kom nyheten att NMR knuffat omkull en ung kille med Aspergers syndrom på Donners plats, ett av flera nazistiska våldsbrott det året.

Nicolas Lunabba, verksamhetsledare på Hela Malmö, medverkade i panelsamtalet som blev Ing-Marie Wieselgrens sista, under årets Almedalen. På Facebook skriver han att de fick fin kontakt och att han inspirerades av hennes engagemang. Han skriver också att SVT ringt honom och frågat om han hade noterat några ”skumma typer” i tältet under panelsamtalet.

”Det hade jag inte. Dock hade jag sett nazisterna och rasisterna under politikerveckan. Jag hade tänkt att de såg övergödda ut, liksom uppsvällda av självgodhet. Och hur våldet frodas i de där grupperingarna. SD-anhanget. NMR-mobben. Hur hatet och självförtroendet leder till övermod som leder till vansinnesdåd.”

Det är för tidigt att fastslå att den misstänkte gärningsmannens engagemang i NMR har direkt koppling till mordet, även om allt just nu pekar åt det hållet. Om det visar sig göra det så har nazisternas hotfulla närvaro i Almedalen, och på andra platser där demokratin öppet verkar, tagit nästa steg i våldsupptrappningen.

Det är minst sagt oroande och något vi måste motverka med full kraft.