Man skulle vinna till varje pris hette det, redan där slog han knut på sig själv genom att i själva verket spela en ishockey som var så lättläst att motståndarna närmast chockades över hur lätt man kunde utmanövrera de svenske. Mårts tog med sig spelet som han med juniorkronorna haft stora framgångar med in i det stora Tre Kronor.

Det gick ju sådär, en VM-final mot värsta fienden Finland slutade i trauma. Spelet, som gick ut på att mosa sönder motståndet från första nedsläpp hade ingen effekt. Visst, Sverige dominerade oftast första och andra perioderna fullständigt men sen tröt orken och det blev allt som oftast pladask.

Turneringen i Tjeckien strax innan VM visade plötsligt något helt annat. Mårts hade helt plötsligt gjort en kovändning med svenska landslaget (det ska han ha cred för!) Den gamla svenska spelstilen var tillbaka. Tänkande centrar med defensiva samveten istället för kringflackande virrpannor. Man var helt plötsligt på ursvenskt vis rädd om pucken istället för att gå på avslut till varje pris. Sen började VM på hemmaplan...

Där och då såg det ut som det absolut sämsta Tre Kronor som jag sett under min livstid. Det var knöligt värre. En övertänd Gabriel Landskog som kom hem till Globen som NHL:s yngste lagkapten genom tiderna. Klart som fan att han ville komma hem till födelsestaden och dominera. Det gick inte alls, till en början. Vi hade en backbesättning som åtminstone jag tyckte såg sjukt ihålig ut.

Tallinder/Gustafsson, visst. Men sen då. Där och då kändes Mårts verkligen som en dead man walking, utan returbiljett. Men sen blev Vancouver utslagna ur Stanley Cup-slutspelet och in flög frälsarna från hockeyhimlen. The Sedin Show, som det heter over there.

Och nu kommer vi till något som är väldigt intressant. I Sverige är inga hockeyspelare värda någonting hos den svenska publiken om de inte varit hemma i Europa och dominerat under ett VM. Detta VM, som egentligen är en B-turnering (oftast) är alltså riktmärke för hur bra en svensk spelare är. Att dessa båda tvillingar dominerat i världens bästa liga under minst tio år är ingenting, säger Jante. Ett bra VM så är du odödlig, säger svensken, jösses! Att Sedinarna måste kräva en framstående roll i laget för att komma hem är sjukt! Klart de ska spela lika mycket här som de gör där, det finns ju en anledning till att de har mycket istid i NHL, de är superbra. Det verkar som att i Sverige skall NHL-stjärnor inte komma här och tro att de ska få spela mycket bara för att förbundskapten kallat på dom i ren desperation.

OS i Vancouver 2010 är ett typexempel på idiotisk lagledning, där ”rullade” Bengt-Åke Gustafsson på fyra femmor som om han hade ett pisslag att coacha med. Det gick som det gick och BÅG har inte haft ett vettigt jobb sedan dess, åtminstone inte långvarigt. Regel nummer ett i ett lag är att man utnyttjar spelare på vad de är bra på, inte för att ligga alla till lags. Dom som är bäst spelar mest, enkel matematik.

Tre Kronor vinglade sig fram under VM och undertecknad var allt annat än road. Sen möter vi Kanada i kvarten. Jag anser att Edlers matchstraff är en skandal, en tvåa visst. Men, är det inte så att Kanada brukar vinna matcher just så? Jo, så är det. De brukar mangla t.ex. Foppa och sen viker Sverige ner sig. Här såg vi en tvärtemot-effekt. Eder manglade Team Kanadas kapten och Sverige vann, sen vann vi hela skiten av bara farten. Det, Pär Mårts, är att vinna till varje pris!

Johan ”Tuppe” Sandström