BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den nuvarande utvecklingen slår ut mindre och oberoende bokhandlare. Någonting har gått snett när riskkapitalbolag blir storägare i bokbranschen.
Kvar finns dock en del motståndsfickor. Det är en förvånansvärd vitalitet i många små och oberoende förlag. Men det är hopplöst ojämn kamp. Det är mer än David mot Goliat. Det är idealism mot kapital.
Det finns troligen bara ett sätt att bevara den fysiska bokhandeln. Att göra som flera länder i Europa redan gjort. De har behållit eller återinfört fasta bokpriser för att bevara mångfalden och bokens ställning. Även om styrkan och kraften i ideellt arbete kan försätta berg, finns det gränser för vad som kan åstadkommas när marknadskrafterna får löpa amok.
Apropå försätta berg. Jag besökte helt nyligen Kiruna. Tron på de malmrikedomar som göms under staden är så stark att den bokstavligen inte bara kan försätta berg, utan också en stad. Delar av staden ska rivas och flyttas. Gruvbergen mitt i staden, vars gruvhål underminerar marken, reser sig som mäktiga symboler över en plågad landsändas bestulna rikedomar.
Jag är på väg nedåt. Till 1 365-metersnivån. Till en mytomspunnen del av vår moderna arbetarhistoria. Men också till en bransch som ifrågasätts alltmer. Gruvnäringen river upp, inte bara sår i jorden, utan också sår bland många som berörs och drabbas av gruvbrytning. Det kan handla om miljöpåverkan, konflikter med andra näringar eller som i Northlands-fallet, att mista sina sista besparingar i ett spekulationsprojekt.
Det går inte komma ifrån att det är en överväldigande känsla att befinna sig en kilometer under havsytan, där miljontals ton järnmalm lyfts upp ovan jord varje år. Det går inte att tänka bort att ett modernt samhälle har ett nästan omättligt behov av järn. Även i ett perspektiv av återvinning och återanvändning kvarstår behovet.
För att få en annan blick än min lätt arbetarromantiska, läste jag Ann-Helén Laestadius Kirunabaserade roman Tio över ett. Den belönades med Augustpriset i barn- och ungdomsboksklassen. Det är en enkel och okomplicerad berättelse, antagligen uppbyggd med samma dramaturgi som många andra ungdomsböcker.
Men jag bekänner direkt. Jag blev fullständigt överväldigad av känslor när jag läste om Majas ångest och rädsla över de nattliga sprängningarna i berget under staden. Jag var fullständigt uppslukad av en relativt banal kärlekshistoria med hockeykillen, av tonårstjejernas messande, av ilskan över bolaget som river deras hus, av föräldraskapets ofullkomlighet.
Gråtklumpen i halsen och tårar som rann. Kanske förstärktes känslorna mot bakgrund av en förestående resa till verklighetens Kiruna. Jag har svårt att förklara vad som gör att man ibland blir så berörd. Men det spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att det var en ungdomsbok. Poängen är att någonting händer när man läser. Det uppstår känslor, ibland fullständigt irrationella. Inte alltid. Men när det händer är det bara att ge sig hän och låta sig överväldigas.
