Esty är den unga tjejen i den hypade Netflix-serien ”Unorthodox” som rymmer från det dogmatiska samfundet i Williamsburg i Brooklyn i New York. Där kvinnor gifts bort till ett liv vars enda mål är att avla så många barn som möjligt. Där de inte får arbeta och inte umgås med vem de vill. De är mannens egendom. De får inte ens sjunga. Något Esty hela tiden gör i smyg och som sedan blir hennes räddning ut ur helvetet. Som tar henne till Berlin där hennes tidigare avhoppade mamma bor och lever i en relation med en kvinna. Naturligtvis något otänkbart för den religiösa sektliknande församlingen.

Men jag gråter inte för Esty, jag bölar för att det i en helt annan del av världen, där allt påstås vara upplyst och fullständigt sekulariserat, pågår något som i allra högsta grad kan uppfattas som ortodoxt. Nämligen mäns svartsjuka gentemot sin flickvän.

Jag lipar för att jag misslyckats som väninna. För att jag inte gjorde det jag lovat. För att jag inte helt sonika satte mig ner med henne när hon försvann in i en ny relation för att gå igenom checklistan. Trots att hon uttryckligen bett mig om att göra så, för att hon när det kommer till män inte längre litar på sig själv. Hon har en lång historik av att endast dra till sig svartsjuka, kontrollerande män. Som i början verkar hur vettiga och härliga som helst, men som sedan successivt bryter ner och får henne att börja ifrågasätta sin egen psykiska hälsa.

Varje gång ignorerar hon varningssignalerna, som är stora som en jävla saftblandare som både blinkar och tjuter.

Det började med att pojkvännens ex berättade att hon fortfarande – efter 20 år – inte vågat berätta att hon legat med elva män, utan av rädsla dragit till med det nättare antalet fyra. När min väninna och killen för första gången möttes i köttet och hon – sexuellt utsvulten som hon var – vällustigt stönade att det var så skönt att för första gången på två år känna en kuk i sig slaknade han direkt och sa att han inte stod ut med tanken på att det hade funnits män före honom. Dessutom blev han svartsjuk på hennes sexleksaker.

Tyvärr reste hon sig inte bara och gick, utan hon fortsatte ses. Den stora anpassningen inleddes. Hon slutade lajka män på instagram. Hon slutade prata om män. Hon slutade träffa killkompisar. 

När hon till sist av jobbskäl var tvungen att träffa män och berättade det för pojkvännen fick hon höra att hon tydligen berättade det på ”fel sätt”. Hon hade lagt fram det på ett sätt som fick det att verka som om det ”var något” med den manliga kollegan. Fas två i den stora anpassningen inleddes. Den som handlade om att säga allting på ”rätt sätt”.

Här någonstans utvecklade hon en tourettesliknande tvångstanke där allt gick ut på att hon var rädd för att bryta mot reglerna och säga ”fel”. Så att alla män blev presumtiva ragg i hans svartsjuka skalle.

När han till sist ville att hon skulle sluta träffa folk och bara vara tillsammans med honom i hans lägenhet tog hon mod till sig och ringde mig för att be om hjälp. 

Jag ber min väninna att förlåta mig. För att jag inte fanns där. Sedan frågar jag om jag kan få en till chans. 

Att leva med någon som har regler, som kräver att man ska säga saker på ”rätt sätt” är inte att leva. Då finns det bara en sak att göra. Att göra slut och fly.

”Där jag kommer ifrån fanns det många regler”, säger Esty allvarligt till sin musiklärare. Läraren svarar att för att skapa ett mästerverk måste man bryta mot reglerna. 

Du är ett mästerverk, säger jag till min väninna. Lova mig att aldrig följa en enda regel.