Så rullade stridsvagnarna in, och mängder av ensamma män med ansiktslösa Twitterkonton reste sej upp och jublade i skenet från sina datorskärmar, äntligen spillde dataspelens strategier och first person shooter ut i verkligheten.

Men för dom flesta människor tilltog mörkret.

Och i denna eftertankens kranka bleka vårljus tänker jag att det inte är så konstigt att folk blev antivaxxare. 

Vi har ju i flera års tid suttit och låtit oss hypnotiseras av våra skärmar. Se er omkring där ni sitter – alla sitter med näsan ner i skärmen här inne på tunnelbanan.

Det blev lite overkligt det här med att man ska sätta en spruta i överarmen för att det är nån som sitter och tjatar på skärmen om virus. Det kändes svårt att skilja det från explosionerna, orgasmerna, och tårarna från reality-serierna. För dom var väl inte på riktigt?

Den sinnliga verkligheten försvinner långsamt bort. Bara kraftiga detonationer får oss att känna nånting.

Tänker jag dystert, ensam, i en tunnelbanevagn, full av människor.

Det är trångt och kallt i Stockholm.

Det är inte konstigt att man misstror läkemedelsbolag. Jag har skällt på gamla flumpolare som plötsligt kommit ut som antivaxxare, jag har varit så förbannad.

Dom som har trott sej bli uppkopplade mot Hillary Clintons pizzeria har jag inte argumenterat med, jag har mer bråkat med dom som varit rädda för biverkningar.

– Varför ska jag spruta in nåt i min kropp som jag inte vet vad det är, har dom sagt.

– Amen vafan, det ligger ju inte i nåns intresse att arbetskraften slås ut, att sjukvårdssystemet rasar ihop, har jag svarat. Hur cyniska och giriga dom makthavande än är vill dom ju inte ha en sjuk befolkning.

– Nä, men tänk på narkolepsin, tänk på neurosedynskandalen, har dom svarat.

– Jo, men nu är det ju en pandemi som hotar att slå ut en massa sårbara människor, vi måste ta den lilla risken, svarade jag.

– Ja, men tänk på P-pillren då!

Och jag tänker på P-pillren, hur en jävla massa kvinnor fått blodpropp av dom genom decennierna.

Det är överhuvudtaget inte så konstigt att misstron mot läkemedelsbolagen är som störst bland kvinnor. Det är kvinnorna som fått vara försökskaniner i kampen mot oönskade graviditeter.

Läkemedelsbolagens godis har varit mänskligheten till mycket hjälp. Men man får komma ihåg att det inte är människokärlek som driver dessa bolag.

Det är som vanligt profiten, det är det som är hela idén ju, med kapitalismen.

Det är det som gör att stora delar av Afrikas och Asiens befolkningar fortfarande inte är vaccinerade.

Det är det som gör att man inte utvecklar ett alternativ till penicillin. Det finns till exempel bakteriofager. De är virus som äter bakterier. 

Innan antibiotikan slog igenom forskades mycket på bakteriofager och man lyckades få fram effektiva behandlingar mot bland annat dysenteri och inflammerade brännskador. Sen kom antibiotikan och forskningen upphörde.

År 2050 beräknas ju 10 miljoner människor dö varje år på grund av just antibiotikaresistens.

Potentialen för bakteriofager är stor, det är den vanligaste biologiska partikel som finns, i ett oräkneligt antal arter.

Men dom stora läkemedelsbolagen är inte så intresserade, eftersom bakteriofager finns överallt i naturen och inte är så lätta att patentera, varumärkesskydda och tjäna pengar på.

Faktumet att läkemedelsbolagen styrs av profit är ett hot mot mänskligheten. 

Dom profiterar på länders utbildningssystem och grundforskning, dom lägger beslag på dom immateriella rättigheterna och kan på det viset bestämma vilka som ska leva eller dö, dom kan åstadkomma en epidemi av opiatberoende i USA (där en miljon människor dött av den), dom kan göra så att fler och fler symptom på människors tilltagande psykiska ohälsa kategoriseras och medicineras.

Så visst finns det anledning att misstro läkemedelsindustrin.

Samtidigt är vi för vår överlevnad beroende av vetenskapen som läkemedelsbolagen använder.

Att hålla dessa två tankar i huvudet, samtidigt som floden av information, fake news, infotainment, splatter och känsloporr med tårar och stråkar flödar upp mot våra ansikten och öron har varit för mycket. För en del av mina gamla polare.

Jag går ut på åkern, utan mobil, och tittar upp mot himlen. Jas-planen dundrar fram långt bort och mullrande, det är nån slags övning som Sverige har tillsammans med England och Danmark.

Och jag tänker, det här är verkligheten.

Dånet från stridsflygplan. Och dom första, försiktiga vårfåglarna.