Just nu pågår omvandling av 58 hyresrätter till en bostadsrättsförening på Briljantgatan i Tynnered och fler skall det bli. Hyresgästerna får köpa av Allmännyttan med 30 procents rabatt på det beräknade marknadspriset.

Försäljningen drivs fram av Allianspartierna. Att kötiden för en hyresrätt i Tynnered är 6,7 år på Boplats Göteborg struntar de i, liksom de struntar i att det är jämförelsevis billiga, äldre hyresrätter som försvinner. Hyresrätter som aldrig kan ersättas. Nyproduktion blir alltid betydligt dyrare att bo i.

Allianspartierna lyckas alltså på en och samma gång subventionera  bostadsrätter för hyresgäster som eventuellt har råd medan Göte­borgare som inte har råd försätts i en ännu svårare bostadsnöd.

Avsikten med rabatten är inte enbart att göra affären möjlig för fler. Den gör också köpet till en lockande spekulation i värde­stegring. Hyresgästerna skall ta över det ekonomiska ansvaret för hus de redan bor i, i förvissning om att bli smått rika på några års sikt.

Så kan det bli. Men det finns ingen garanti. Allra minst i mindre attraktiva förorter.

Ett sådant område var och är Bergsjön. Dit flyttade Britt-Marie med sin familj i mars 1989. Jag låter henne berätta vad som hände:

– Det var ett byggkonsortium med flera ägare som delvis rivit, delvis byggt om några höghus till bostadsrätter med både radhus och lägenheter. Det var ett jättemysigt område med fina lägenheter.

– Bankerna lånade ut till bosparare och Göteborgs stad gick i borgen för föreningarnas gemensamma lån. Vi köpte en fyrarummare för 85 000 kronor och la till 28 000 kronor för tillval. Jag hade bosparat 50 000 kronor och kunde betala tillvalen kontant. Resten fick jag låna av banken.

– De var inga problem att få låna. I en likadan, men något äldre bostadsrättsförening var bostäderna redan värda 350 000 kronor.

– En del som köpte i vår förening sålde direkt och kammade hem vinsten. Andra passade på att låna till både möbler och bil. Några blev alltså högt skuldsatta och räntorna var höga, 12 procent.

– Månadsavgiften var också hög. Jag betalade 4 700 kronor i månaden. Till det kom alltså räntan på lånet. Det var vad jag kunde betala med min och min mans vanliga löner.

Britt-Marie berättar om en idyll, barn som lekte, vuxna som pysslade om uteplatserna och en härlig blandning med människor av alla sorter från alla håll:

– Haken var föreningens skulder. Eftersom det skulle vara billigt att köpa blev föreningens skulder desto högre. Efter en tid räknade jag ut att var och en av oss via föreningen för skyldig banken en miljon kronor. En svindlande summa på den tiden.

– Men det märktes inte eftersom vi hade statliga räntesubventioner.

Ytterligare en hake var att bostadsrättsinnehavarna saknade kunskaper och erfarenhet av fastighetsförvaltning. Det straffade sig fort när säljaren presenterade nya ”bortglömda” räkningar.

– Vi protesterade men mötte proffs och tvingades betala nio miljoner kronor extra, konstaterar Britt-Marie.

Därmed steg månadsavgiften gradvis till över 6 000 kronor. Samtidigt trappades räntesubventionerna ner. Sverige gick in i en djup finanskris som kulminerade 1992 med en riksbanksränta på 500 procent.

– Även ränt­orna på bolån­en steg, liksom avgifterna. Några kunde inte betala och tvingades sälja. Köparna var få och därmed sjönk värdet på bostadsrätterna. Då blev fler tvungna att sälja eftersom de hade för hög belåning i förhållande till lägenheternas marknadsvärde.

– Till sist ville ingen köpa. Månadskostnaden var för hög. Då var värdet på bostäderna alltså nere på noll kronor. De som inte kunde betala tvingades lämna tillbaka lägenheterna till föreningen och flytta med den egna bankskulden som enda behållning.

– Jag var den siste som lyckades sälja lägenheten. Jag sålde för lika mycket som jag var skyldig banken och förlorade 45 000 kronor på affären. Men jag såg ingen annan utväg.

Bostadsrättsföreningen gick in i en dödsspiral med stigande utgifter och sjunkande intäkter. Slutet blev konkurs. Ett öde som de två senaste åren delats av 21 bostadsrättsföreningar, enligt SCB.

I dag ägs Britt-Maries bostadsrättsförening av ett bostadsbolag med tvivelaktigt rykte och bostadsrätterna som blev hyreshus har sett bättre dagar.

Katastrofens grundorsak var, enligt Britt-Marie, att ingen av bostadsrättsföreningen medlemmar hade kompetens och erfarenhet nog för att sitta i en styrelse.

– Hade vi haft medlemmar med kunskaper kunde vi nog ha förhandlat om villkoren. Men vi visste inte vart vi skulle vända oss. Vi hade inte råd med advokat och mötte proffs, så det gick åt skogen. Bankerna tog inget ansvar och till sist fick skattebetalarna subventionera deras dåliga affärer.

Sedan dess har Britt-Marie köpt och sålt flera bostadsrätter. Hennes råd till nybörjare på bostadsrättsmarknaden är lika enkelt som brutalt:

– Man ska köpa i dyra områden med folk som har pengar. Då finns nödvändig kunskap och erfarenhet.

(Britt-Marie heter egentligen något annat.)