Den här isande ensamheten som man kan känna när man sitter på tricken i Stockholm. Alla stirrar ner i sina mobiler, på det dom längtar efter,  ingen vill vara där på tricken, ingen tycker om nån annan där inne i vagnen, alla är bara där tillfälligt och ofrivilligt, ingen är värd nåt för nån annan.

Så känns det ofta när jag åker in till stan.

Allt det där blåste bort när vi seglat ut från Göteborg, passerat på insidan av Brännö och havet öppnade sej söder om Vrångö.. 

Vi låg på däcket längst fram i båten och försökte sola i den ganska kalla vårvinden, vi gravade och repeterade ”I natt jag drömde” inför demonstrationen i Malmö, ibland dök det upp tumlare i vattnet bredvid båten.

Det var väldigt vackert allting, man kunde nästan inbilla sej att världen var en vacker plats.

En lirare, Mahmoud, var lite för sej själv och väldigt upptagen av sin mobiltelefon. Han stod liksom bredvid när vi satt där och repade, vänlig och soft, men liksom utanför. Man kunde höra barnskrik och explosioner från hans mobil. Jag förstod ju att det var klipp från Gaza han tittade på, men jag ville inte höra, jag orkade inte.

Det var en så solig dag.

Glittrande hav och Sveriges västra kust på babords sida, där hade det börjat grönska och man kunde höra fågelsång när vi styrde in i Halmstad, måsar följde oss in, i hamnen en massa folk med palestinska flaggor och Leve Leve Leve Palestina.

Vi blev välkomnade och började rigga våra instrument, under tiden körde en palestinsk dansgrupp, en lirare gav mej två elgitarrer för gitarren jag skulle lira på blev kvar i Göteborg. Folk kan vara så otroligt fina ibland.

Det kändes nervöst att vi skulle lira, det var inte min vanliga publik, det var mest palestinier och folk från Mellanöstern, jag försökte stämma gitarren.

Plötsligt bad Mahmoud arrangören att få tala. Han hade verkat lite blyg på båten så jag blev förvånad.

Ja, han fick det och klev upp.

Berättade kortfattat och hårt, på svenska.

Han var uppvuxen i Gaza, han var tio år när han sprang till sin pappas arbetsplats. Som hade bombats. Pappan var utspridd. Han hade samlat ihop sin pappa i en plastsäck. Det här var 2008.

23 av hans släktingar har dött sedan den 7 oktober.

I julas dog hans bror när han skulle gå och fixa mjöl till sina barn. Då bombade Israel. Så han kom aldrig tillbaks med nåt mjöl.

Det var lite svårt att gå upp och sjunga om den svenska sommaren efter den berättelsen.

Men det gick bra.

Sedan drack vi öl på ett hak i Halmstad och gick och la oss på båten.

Morronen efter kom en bil ner till hamnen med en massa asgod frukost, en palestinsk restaurang som bjussade. Och ut på havet igen, på väg mot Malmö.

Detta glittrande hav, denna varma sol. Och under allt detta, ett dånande mörker.

Det blev väldigt bra i Malmö. Stora demonstrationer och trots upprepade provokationer och en intensiv längtan från brunhögern om att det skulle bli kravaller och kaos blev det ett slags seger.

Det blev väldigt varmt i Malmö, sommaren kom på allvar och 12 000 pers stod på Mölleplatsen och sjöng om inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.

Jag minns Göteborg 2001, hur en massa adrenalinstinna poliser stängde in ungdomarna på Hvitfeldtska, för dom hade fått INFORMATION om att en DANSK TERRORIST fanns där inne, så därför stängde dom in ALLA som var där. Vilken jävla bra ide att stänga in terroristen tillsammans med några hundra fältbiologer. Nu fanns det ju ingen terrorist där, men provokationen räckte för att ett gäng omogna tonåringar skulle börja panga doror på Avenyn och, ja, resten är historia.

Jag minns hur vi satt på ett hak, ett gäng gubbar, och en gubbes telefon ringde, det var sonen som ringde, han var 13 år och hade fått stryk av polisen, nu satt han på gräset vid Vasaplatsen och runt honom stod poliser och skrek.

Nu ringde han sin pappa och vi började springa mot Vasaplatsen, det här är ju fan inte klokt, och då möttes vi av folk som sprang emot och skrek ”dom skjuter”. Ingen dog, en snubbe blev skjuten i magen men en hel generation ungdomar fick sej en lektion i hur det går till när makten vill knäcka en gryende folkrörelse.

Allt det där fanns i bakhuvudet på mej när vi var i Malmö, men nu blev det inte så. 

Folk lät sej inte provoceras.

Det är viktigt det där, att kunna agera kollektivt och inte fara iväg på en massa egotripper.

Och bra för mej. 

Att komma ur min egen lilla jävla egotripp och bli en del av nåt större.