På 1970-talet sades det sarkastiskt att ”vänstern förökar sig genom delning”. Bilden av testuggande dogmatiska sekter med nya bokstavskombinationer – för att signalera ett namn antaget för att skilja ut en grupp från andra avfällingar – var knappast unik för Sverige. Det var ett internationellt fenomen, drivet av en rad faktorer; inte minst stöd för eller mot de olika ”realsocialistiska” staterna, Sovjet, Kina, Albanien, Jugoslavien osv. Monty Pythonfilmen Life of Brian gör upp med den brittiska studentvänsterns sekterism med den ikoniska scenen där en Brian utbrister ”We must all unite against the common enemy!”, varpå den gemensamma fienden inte anses vara den romerska ockupationen utan någon annan grupp med orden ”judea”, ”people” och ”front” i fel kombination.
Jag har tänkt en del på den scenen i samband med den senaste tidens diskussion om identitetspolitik. Idag är det inte olika ortodoxa tolkningar av marxism-leninism som leder till splittring till vänster, men väl olika bedömningar av kamp och förståelse av underordning, exploatering och förtryck.
Under tjugo år har enighet delvis byggt på frånvaron av diskussion om strategi. Under hela 1990-talet, då vänstern gick kräftgång ideologiskt åren efter Sovjetunionens kollaps och massakern på Himmelska fridens torg, skapades enighet på väldigt olika sätt. Inom Vänsterpartiet genom att helt enkelt ta avstånd från sovjetkommunismen och skjuta analysen av vad som hade lett till såväl auktoritär urartning som kollaps på framtiden. Inom Socialdemokraterna genom att svälja många av näringslivets argument om effektivisering genom avreglering, privatiseringar och resultatenheter, och i och med ansökan om medlemskap i EG låstes mycket av politiken till mitten. Inom den utomparlamentariska vänstern löstes frågan om enighet med en sorts smörgåsbordsaktivism – alla valde och drev sina egna frågor och gav läpparnas bekännelse till varandra.
Under den långa tid av systemskifte som tiden från 1990 till idag har inneburit har många av vänsterns segrar vunnits på områden som raljant har kommit att kallas identitetspolitikens arenor. Feminism, antirasism och hbtq-frågor är kamper som otvetydigt har vunnit segrar, medan det, med undantag för dagsländan Attac, är över trettio år sedan löntagarfonderna och liknande reformistiska idéer om hur kapitalism skulle negeras diskuterades.
Inspirerad av zapatisterna har vänstern mobiliserat mot nyliberalismen, men detta har också varit ett sätt att förena de som är emot viss kapitalism och de som vill avskaffa kapitalism. Men efter åtta års alliansstyre med subventioner och offentligt stöd, som Rut, vinster i välfärden med mera, är nyliberalism ett lite trubbigt begrepp för att beskriva dagens ekonomi. För att komma längre när det gäller antirasism och feminism krävs helt enkelt klasskamp.
För vänstern är skillnaden mellan politik och ekonomi, eller rättare mellan offentligt och privat, mellan gemensamma angelägenheter och enskilda i sig en godtycklig uppdelning. Inte bara kapitalismen som system utan även köns- och rasmaktsordning vilar på att vi skiljer på vad som angår oss alla och vad som är privata angelägenheter. Medan klassamhället och kapitalismen påverkar alla, och villkorar andra kamper genom en ekonomisk ram, är det lättare att avfärda andra frågor som splittrande. Såväl socialismen som feminismen tror på konflikt; att kamp blottlägger motsättningar och visar på sätt att överkomma dem. Omvänt är det i liberalismen centralt att få slippa delta i politisk kamp; att leva som var och en vill och inte ha det allmänna inblandat. Detta är motsatta sätt att se på frigörelse och frihet. Frihet genom kollektiv kamp eller frihet från kollektivet.
Alla samhälleliga fördomar – rasistiska, misogyna, transfoba, etcetera – finns såklart inom vänstern också. Det är idealistiskt att tro att vänsterns organisationer, om de ska mobilisera folk i gemen, kommer att vara utopiska frizoner, fria från bigotteri och chauvinism.
Att bygga enighet idag kräver att vi är konkreta, formulerar målsättningar och diskuterar strategier, inte enbart debatterar allt. Och att vi i alla vänstersammanhang inte lämnar frågor om deltagande och exkludering åt slumpen. Den för vänstern så centrala klasskampen kräver det.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
