Ni kanske undrar hur det gick i Ryssland? Alltså med diskussionen om hbtq-frågor som jag nyligen hade med journalistkollegor. Jodå, ämnet var inte så tabubelagt som jag fruktat. Däremot lämnade engagemanget en del att önska. Ingen tyckte att lagarna som förbjuder ”homosexuell propaganda” var bra men upprördheten var måttlig. Någon hävdade att de inte var något annat än regimens försök att få bort uppmärksamheten från ”viktigare” frågor. Det var en intressant kommentar. Men kanske inte så förvånande. I ett land där mänskliga rättigheter aldrig respekterats fullt ut kan det vara svårt att förstå att om en människas rättigheter kränks så kränks allas.

Det är för övrigt inte självklart ens i vårt lilla välmående hörn av världen. Fråga bara funktionsnedsatta med behov av personlig assistans. I kommun efter kommun dras insatserna ner – eller tas bort helt och hållet. Ett pennstreck räcker för att förstöra en människas möjlighet att leva ett självständigt liv.

Den 15 augusti hade det gått tusen dagar sedan remisstiden gick ut för utredningen ”Bortom fagert tal” som föreslog att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Vecka ut och vecka in har ett antal organisationer demonstrerat utanför riksdagshuset i protest mot att regeringen inte lagt fram något lagförslag. Just den här dagen var alla svartklädda och flygbladen var svarta i stället för blå.

För att nu inte tala om den underfinansierade äldreomsorgen. När SVT lanserade dokumentärserien Sveriges bästa äldreboende var jag skeptisk. Idén att skapa ett kalasbra boende utan mer pengar lät som om den var hämtad direkt från Reinfeldts stab.

Men om det var något som blev tydligt var det just att det behövs mer resurser för att ge människor ett värdigt liv också de sista åren – de som är så få om man ser dem i ett livsperspektiv.

På Smedsberget fick de boende finna sig i att dricka kaffe ur omaka koppar som vinglade på sina lika omaka fat. Matsalen var lika inbjudande som en fängelsecell, föga förvånande ville få äta där. Maten var nästan aldrig god. Golven i de långa korridorerna var trasigt och medicineringen så fel att den blev livshotande. Personalen stressad och håglös. De gamla satt på sina rum och väntade på döden.

Fyra månader senare hade det blivit bättre. En inköpsrunda på en secondhandbutik resulterade i en mer ombonad matsal. Tack vare en försäljning av designlampor gick det att fixa en liten frisersalong. Medicingenomgångarna ledde till att minst ett liv räddades och att vakenhetsnivån höjdes för de flesta.

Men bra? Se programmen, de finns kvar på Svt play, och döm själv. Jag skulle då inte frivilligt flytta till ett ställe som Smedsberget.

Självklart handlar det om pengar. Att behöva ta kaffepengarna för att kunna köpa in begagnat porslin är en förolämpning. Engagerad personal ska kunna lägga sitt krut på andra saker.

Samtidigt visar tv-serien att pengar inte är allt. Det behövs också kunnig och engagerad personal, från läkare till undersköterska.

Från min egen tid med vård av sjuka föräldrar minns jag värmen och omsorgen från de anställda men också stressen och oron. Alla dessa osäkra anställningsförhållanden. Alla delade turer som innebar att en ensamstående småbarnsförälder fick jobba några timmar på morgonen och några på kvällen och vara ”ledig” däremellan.

Det säger sig själv att det kan hända att de som inte själva respekteras kan ha svårt att respektera de människor de är satta att vårda. De upprörande och återkommande vårdskandalerna är inga olycksfall i arbetet, de är inbyggda i systemet. Ett system som faktiskt inte respekterar allas mänskliga rättigheter.