Jag åt middag med en god vän härom kvällen och vi kom snart att prata om vår oro inför världsläget, inför vart samhället håller på att ta vägen. Å ena sidan är det så mycket som känns så otänkbart att det knappt går att förstå. Här är det så klart inte minst Trumps framfart som framstår som absurd. De utrikespolitiska utspelen, de ständiga kränkningarna och även hoten mot journalister, samt hans erkännande om att presidentskapet nog inte var ett lika enkelt jobb som han trodde. Men även att nazister demonstrerar på första maj, och att vi hör förslag om fotboja för människor som inte fått uppehållstillstånd, känns overkligt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Å andra sidan är utvecklingen helt logisk och inget annat att vänta. Efter årtionden av införande av marknadslogiker i offentlig sektor har marknadens rationaliteter nu nått kärnan av den liberala demokratin. Det finns snart inget kvar som skiljer en nation från ett företag. Och då behövs inga presidenter längre, då är det dags för företagsledaren. Och då är det inte rättvisa som står i centrum utan produktivitet och vinst. Visst finns det spår kvar av det politiska, av andra rationaliteter än marknadens – som frihet, rättvisa och solidaritet – men politiken förlorar alltmer möjligheterna att artikulera de konflikter och motsättningar som i dag speglar samhället. Och då är fältet öppet för nazistiska och rasistiska partier som, visserligen på ett avskyvärt sätt, politiserar klyftorna i samhället.
Jag blir så trött. Det är ju inte som att vi inte har vetat att bristen på det politiska – på att artikulera motsättningar i politiken – är ett problem för demokratin. Den politiska teoretikern Chantal Mouffe har skrivit om detta i nästan 20 år. För sex år sedan kom Bengt Göranssons bok Tankar om politik, som sätter resonemanget i ett svenskt sammanhang. Och detta är bara några exempel. Konflikter och motsättningar måste få plats i politiken, annars tar de sig andra uttryck, som uppgivenhet och våld.
Varför är det så svårt att motverka avpolitiseringen? En del av, eller kanske snarare en effekt av marknadifieringen, är vad den gör med människor. Ju mer samhället faller samman, ju mer den enskilde avkrävs att vara sin egen lyckas smed, att odla sitt humankapital för att vara värd att investera i, ju räddare tänker jag att människor blir. Rädda att misslyckas. Beredda att överträda gränser, att i alla fall bildligt gå över lik för att ta sig fram. Även detta talade vi om, min gode vän och jag. Om att många människor är så rädda, och att det kommer att bli värre. Och hon betonade hur viktigt det var för henne att hålla fast vid sin inre kompass. Att det finns vissa saker som man inte kompromissar med, både som människa i en gemensamhet och i sin profession.
Jag tänker att vi någonstans i all konkurrens med varandra tappar bort vår inre kompass. Vi tappar bort vår riktning och blir antingen som vindflöjlar eller besatta av att få tillhöra en gemenskap där en stark ledare bestämmer vad vi ska tänka, säga och göra. I dagens samhällssituation måste vi alla hitta sätt att göra motstånd. Att erövra en inre kompass som står över ekonomistiska värden, där etik och solidaritet med en samhällelig gemenskap är viktigare, är ett motstånd som vi alla kan försöka ta oss an.
