Föreställ dig att du håller ett barns huvud i dina händer. Bångstyrigt hår, klara ögon som tittar in i dina och med hy slät som porslin. Det är ditt barn och du vill höja det till skyarna som i Lejonkungen, visa världen och vråla att detta är mitt! Sen viskar du i örat att en dag så är allt detta ditt. Världen är din min älskling och inget ska få hålla dig tillbaka.
Ställ dig sedan frågan hur det kan finnas människor där ute, som ser det bångstyriga håret, de klara ögonen och den porslinsläta huden och vill pressa den sköra kroppen mot ett stengolv och dunka ditt barns huvud i marken.
Vakterna från Malmö slipper åtal för ingripandet på Centralstationen där ett barn, inte ditt kanske, men någon annans, blir brutalt omhändertaget i väntan på polisen.
”Jag gör den bedömningen att de har rätt att använda det våld de använt. Sedan kan man aldrig säga att det är två slag, eller ett tryck, eller två knuffar... Det går liksom inte att säga, utan det är en proportionalitetsbedömning” säger åklagare Ulf Hansson till Sydsvenskan.
Enligt lagen så var våldet proportionerligt. Det går liksom inte att säga hur mycket våld som är rimligt att bruka mot ett barn. Det går bara inte. Vi är oförmögna att dra en gräns. För våld måste få brukas, även mot barn, annars vet vi inte vad som händer med vårt samhälle.
Det vet man ju själv när man ser ett barn, att här finns eventuellt ett rimligt mått av våld som jag kan bruka. Värst är det så här på vårkanten när det rör sig en massa barn på stan, ståendes i grupp på Drottningtorget eller utanför matbutiken och vill sälja på mig sina fula majblommor. Hur ska jag som samhällsmedborgare veta vart jag ska dra gränsen? Är det en knuff för majblommeförsäljaren och två för barn som åker kickbike? Får man fälla ett barn som springer runt inne på ett fik? Om jag nu verkligen vill sätta mig på ett barn men inte ta strypgrepp, måste jag gå hela ordningsvaktsutbildningen eller räcker det med att jag skriver upp mig på kursen och betalar någon form av avgift? Jag måste ha svar på dessa frågor, jag bor precis bredvid en mellanstadieskola!
Försvarsadvokaten till vakten som gränslade nioåringen sa i Sydsvenskan att:
”Min klient blev mycket glad. Han har ju varit anklagad i över två månader och haft en så intensiv massmedial och social storm emot sig att han själv började tro att han gjort fel. Därför var det så klart behagligt för honom att höra att det var ett acceptabelt ingripande som inte gick över några gränser.”
Jag hoppas att den vakten känner obehag för resten av livet. Jag hoppas att han kan förstå, oavsett vad lagen har bestämt, att han gick långt över alla gränser. Jag hoppas att han inser att han har gjort fel. Jag önskar honom inget ont, men han och alla i liknande maktposition måste förstå, att man brukar inte våld mot barn. Kanske är det svårt för lagen att dra den gränsen, men som en vuxen medmänniska måste man väl ändå kunna fatta det själv? Vi kommer att ha glömt den här historien om några månader. Vi kommer glömma att detta inte var ett acceptabelt ingripande. Vi kommer hitta nya saker att rasa mot och dela på sociala medier. Och jag tror att förr eller senare kommer den här diskussionen att blossa upp igen, men då i samband med att ett barn mist livet på grund av att någon har gjort en proportionalitetsbedömning som är mer åt helvete än den här.
