Att bli kissnödig på allmän plats som kvinna är störigt. Finns det inga toaletter i närheten får man knipa ihop tills det gör det. Det finns dock ett ännu jobbigare scenario. Att bli kissnödig på allmän plats som kvinna, i sällskap av en man – som också blir kissnödig. Med enerverande lättsamhet hojtar de plötsligt; ”Jag springer in här bara.” Vips! Står de där, ett par meter bort vid något träd, stadigt bredbenta med stolta ryggtavlor. Nästan statuesque? Snabbt går det också, ritsch ratsch, klart. Är det inte orättvist att de lyckas se så himla värdiga ut?
Annat är det för oss och våra blottade stackars myggbitna skinkor. Så medan de kör sin grej får vi vackert vänta.
Att bli sinkad av en man NÄR JAG OCKSÅ ÄR KISSNÖDIG gör mig inget mindre än rasande. Fräser varje gång: ˝Det här är sexistiskt! Du måste också hålla dig!” Att komma dragande med könsmaktsordningen när någon bara försöker tömma blåsan är inte snyggt, men vafan, tusentals år av undertryckt kvinnlig vrede måste pysa ut nånstans.
Varför jag dillar om detta? Jo, utöver att den här problematiken aktualiseras av årstiden och hände mig senast i helgen, har jag blivit varse att mitt agerande i dessa situationer kanske inte bara är småsint – det är också aktivism. Mikrofeministisk aktivism, närmare bestämt.
Begreppet har spridit sig på Tiktok efter ett videoklipp med advokaten Katie Wood. Hon beskriver detta som små subtila handlingar ”that will piss men off”, som hon varje dag implementerar på sin arbetsplats för att krossa patriarkatet. Samhällsomstörtande verksamhet i det fördolda, är det inte förföriskt så säg?
Det är jag inte ensam om att tycka. På kort tid har hashtaggen #microfeminism fått över en miljard visningar och Tiktok svämmar nu över av videoklipp där kvinnor i alla åldrar delger sina egna ”acts of microfeminism”.
För många är det på jobbet det händer. Som att alltid be någon av männen om det exempelvis behövs föras anteckningar under ett möte, organiseras ett julmingel eller samlas in till gemensam avskedspresent för en kollega. Sluta med självförminskande ”jag tror kanske…” när man egentligen vet. Högt poängtera om en manlig kollega försöker ta kredd för en idé som myntades av en kvinnlig.
Under rubriker som ”Is micro-feminism a cure for sexism in the workplace?” spekuleras det nu i amerikanska medier. Jag vet inte. Men ett långfinger i smyg mot The Man måste väl vara ett framsteg från den näve som knyts i fickan?
Någon ser till att alltid kalla killars aggression för precis vad det är: känslosamt. En annan säger att hon aldrig försöker dölja sina mensprodukter.
Att utgå från att folk alltid pratar om damidrott när de diskuterar sport, att inte vara den som väjer först på trottoaren, att inte vara den som säger ”förlåt” när män bufflar in i en. Att säga ”Smart! Hon kommer tjäna massor!” när någon med illa dolt förakt berättar om någon tjej som startat Onlyfans – eftersom alla verkar skamma tjejerna som skapar innehåll på Onlyfans betydligt mer än killarna som köper det.
Mikrofeminismen är en reaktion på de mikroaggressioner som män hela tiden utsätter kvinnor för. Att vi blir dumförklarade, osynliggjorda, bortglömda, förminskade. Och den hemliga hämnden är obekvämt avslöjande.
En förskolepedagog berättar att hennes ”act of microfeminism” är att alltid ringa pappan först om ett barn blir sjukt – ett drag som gjort att hon mött ursinnesvrede fler än en gång. Precis som den kvinnliga bartender som säger att hon alltid serverar kvinnan i ett heterosexuellt par först. Ingen biggie? tänker man, tills hon berättar om den manliga barchefens raseri: ”Du kommer göra så att ingen här får dricks!”
Det är så outsägligt sorgligt, att det krävs så lite. Å andra sidan: Det. Krävs. Så. Lite.
Vet du vad det betyder? Du behöver inte göra allt det som nämnts och känna dig som en dålig feminist för att du inte lyckas. Det är det som är grejen! Att jag ropar ”patriarkatet” när en snubbe vill kissa kommer inte förvandla patriarkatet till ett minne blott. Men det är en handling, som säger: ”Det här är orättvist. Du måste anpassa dig. Du, som man, måste ändra något.”
Det är mitt bidrag till mikrofeminismen, mitt sätt att ”piss men off” i sommar. Vilket är ditt?
