Jag mår illa, för jag har levt med exakt detta i åratal. Ända sedan jag själv satt där och hade anklagat en cool och populär kille, Julian Assange, för övergrepp. Jag säger inte att jag vet vad som hänt mellan Depp och Heard. Det finns det redan för många som verkar veta med all säkerhet i världen. Men jag känner igen vartenda argument i debatten. De har använts mot mig.

Just det skrev jag också på Twitter. Jag skrev: ”jag känner igen vartenda argument”. Jag beklagar, svarade någon av dessa många miljoner som engagerat sig för ”rättvisa för Johnny Depp” (trots att de flesta tydligt inte alls kämpar för Depp, utan mot Heard), ”jag beklagar att du blev utsatt, men i det här fallet…”.

I just det här fallet råkar vi ha att göra med en oskyldig hjälte, och en ljugande hora. En kvinna som vill bli känd, rik och populär på att berätta om övergrepp. Anklagelserna om våld och övergrepp beskrivs som ”an ­elaborate hoax to generate positive publicity for Ms. Heard and advance her career”. Alltså exakt det som alla möjliga, från Avpixlat till Anne Ramberg, påstått om mig.

Trots att vi känner till statistiken, trots ­#metoo, trots alla bedyranden om att detta måste få ett slut – när det väl kommer till ­kritan, när vi har ett fall framför oss, så verkar det som att ryggradsreflexen får oss att tänka nä, hon ljuger, hon vill bara bli populär.

Men faktum är ju att det är ett uselt sätt att bli populär på. Det som gynnar kvinnors karriärer allra mest är ju snarare att vara helt tyst – och låta övergreppen ske. Filmroller, politiska positioner och ordförandeskap i advokatsamfund regnar inte direkt över folk som vittnat. Däremot har patriarkatet genom århundradena skapat, upprepat och etablerat schablonen om den uppmärksamhetstörtande, psykstörda häxan. Och oavsett hur det verkligen var i de kända fallen, oavsett om ­Ardin och Heard verkligen var häxor, oavsett om Assange och Depp var oskyldiga änglar, så kommer troperna som upprätthålls i dessa debatter mycket väl till pass för män som slår och förgriper sig på kvinnor. Idéerna om hur offer och för­övare är, föreställningen om falska anklagelser, uppfattningen om det omoraliska att berätta blir en del av vår kultur. Kostnaden att berätta är skyhög, det fattar varje utsatt. Varje skojigt bild med förlöjligande av våldtäkt hamrar nämligen in det budskapet. 

Så, om ni undrar varför nästan ingen döms för den här typen av brott, så är det inte för att det går en massa omänskliga, obegripliga monster lösa ute på gatan. Nej. Det är förstås oerhört lockande att låtsas att det är monster som begår alla vålds- och kvinnofridsbrott. Låtsas att problemet går att lösa med hårdare straff och nackskott. Låtsas att våld och övergrepp är helt obegripligt. Men det funkar inte. Vi måste hitta ett nytt sätt att prata. För oavsett om Heard var förövare här (för det är ju självklart att även män kan utsättas för misshandel) så är det hon utsätts för – just nu – de facto också våld. Att avliva, deplattformera eller kastrera enskilda förövare hjälper knappast när förövarna visar sig vara miljoner människor som med små små bidrag samarbetar för att ogiltigförklara, bortförklara och ursäkta, sätta fokus på alla dåliga sidor hos oss som vittnat. Ingen utsatt, oavsett kön, kommer att bli hjälpt av det.

I teorin är det enkelt och billigt att ta ställning för den som utsätts, men så fort det handlar om verkligheten så kan patriarkatet kalla hem vilken välmenande ”feminist” som helst. ”Just i det här fallet är våldet berättigat”. Men hatet mot Amber Heard är i grunden inte hatet mot henne som den förövare hon beskrivs som. Hatet mot henne är hatet mot en kvinna som vittnar.