Jag har, liksom många andra som inte tillhör riskgrupper och varit friska, erbjudit mig att handla och uträtta ärenden åt de som inte kunnat. Likväl har jag mött riskgruppsmänniskor i mataffären, på apotek, på restauranger, konditoriet, köpcentrum till synes helt obrydda. En del har resonerat att de har betalat skatt i hela sina liv och om de behöver respiratorvård så har de minsann betalat för det. Nån annan tycker att den har rätt att vara ute och träffa människor eftersom det blir alldeles för tråkigt i ensamheten. Sen finns det de som kanske inte tillhör någon riskgrupp och därmed tror att livet kan fortsätta som vanligt utan att idka avstånd, som inte följer avståndsmärkningarna på golvet i affären utan nästan flåsar en i nacken, de som inte tänker avstå fredagsölen på krogen och när det är sol måste hänga i en park. Ja, jag har blivit provocerad många gånger när jag varit ute eller sett bilder. Vad i helvete tänker folk liksom?
När jag däremot sett bilder på ungdomar som utnyttjat sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera så är det enda som provocerat mig det våld som polisen utsatt små tonårstjejer för. Kravallutrustad polis som stormar och slår livrädda ungdomar med batongslag. Det har provocerat mig så oerhört.
Sen läser jag kommentarer om de protester som genomförts i landet och särskilt kommentarer som görs av vänstermänniskor gör att jag drabbas av chock. De som protesterat har jämställts med de som trängs på uteserveringar, parker och köpcentrum. Som att protesten är något nöje att jämföras med. Folk protesterar inte av nöje utan för att de måste det för sina mänskliga rättigheter och sin rätt till liv.
När jag har vädjat om lite sans och balans samt att de ska se till sina privilegier som vita, ja det har varit uteslutande vita som fördömt protesterna, har jag fått höra att jag är elak och att jag tillskriver dem värderingar och åsikter.
De är människor som:
aldrig behövt tänka på att deras hudfärg kan utgöra en måltavla,
aldrig behövt höra glåpord om deras ursprung eller färg,
aldrig gråtandes blonderat sina mörka hår på läppen med svidande blekningsmedel,
aldrig blivit förföljda av butiksbiträdet i affären,
aldrig blivit ifrågasatta för att sitta i fel klass (första klass) trots att du har biljett,
aldrig blivit tagna för att vara praktikant när du är riksdagsledamot,
aldrig blivit nekad hyreskontrakt när ditt namn blivit känt,
aldrig behövt förbereda dina barn på rasism,
aldrig blivit skriken på av random person i affären när du bara ska in och handla ketchup,
aldrig behövt gå och lägga sig med tanken om att någon ska hälla bensin i brevinkastet och tända på,
aldrig behövt känna misstänksamhet av att ta in posten och
aldrig behövt öppna och läsa brev om hur du ska avlivas och/eller knullas.
Människor som aldrig upplevt detta tycker att jag är elak när jag ber dem att tänka på sina privilegier. Och de är vänster. Hur ska vi någonsin komma framåt tänker jag medan jag kippar efter andan.
Demonstrationsfriheten är en rättighet som är skyddad i grundlagen. Att dricka öl på krogen är inte det. Att fynda märkeskläder på gallerian är inte det. Att sitta och sola i parken är inte heller det. När vi utnyttjar vår rättigheter för att solidarisera oss med de drabbade, men också synliggöra det rasistiska våldet som brukas mot våra icke-vita kroppar finns inga paralleller mellan öldrickande, sollapande elle shoppande. Ty inget av det är något vi dör av att låta bli. Rasismen däremot den dödar.
