Vi pratar politik konstant, jag och mina vänner. Det spelar ingen roll om det är dataspel eller relationer vi diskuterar, det blir alltid politiskt. Det är ett av mina största intressen och många av mina vänskaper har jag funnit just genom politiken, men det är inte helt oproblematiskt. Jag börjar känna att politiken ibland får alldeles för stor plats i mitt liv. Samtidigt så är den något som inte går att fly ifrån.

Jag åkte på semester och gick en vecka med minimal kontakt med svensk politik. Enbart en kort stund om dagen såg jag till mejl och sociala medier, i princip aldrig några nyheter. Det gick hela dagar utan att jag läste om någon rasistisk skandal eller någon vd som höjt sin lön med ett par miljoner medan vanligt folk slits ut i hens fabriker. Jag ska vara helt ärlig, det var bland det bästa som hänt mig på väldigt länge. Det var som att jag fick en sinnesfrid jag saknat sedan jag blev politiskt aktiv. En kort stund lockades jag av tanken på att aldrig mer engagera mig i politiken.

Men när man väl tagit på sig glasögonen är det omöjligt att ta av sig dem igen. Det behövs inget internet eller medier för att se politiken i vår tillvaro. Det kan vara i våra relationer, hur jämställda de är. Det kan vara på restaurangen, vilka villkor personalen arbetar under. Det är ständigt närvarande i vår egen kropp, hur vi mår, hur vi ses av omvärlden, hur vi betraktar oss själva. Så vi tänker politik, vi pratar politik, vi gör politik.

Att jag började engagera mig politiskt är både det värsta och det bästa som hänt mig. För nog finns det sanning i att ignorans ger lycka, men det skulle vara en falsk lycka. För vad skulle den lyckan vara värd om den bygger på att jag blundar för andras missförhållanden? Det är frustrerande att se all olycka som finns i världen, att veta att med rätt resursfördelning och kunskap så skulle vi kunna utrota svält och fattigdom. Det gör ont att känna att man inte räcker till. Men jag skulle inte byta det mot okunskapen. Det vore som att föredra en korrupt och ofri värld, så länge man har mat på sitt eget bord. Vilket vissa tyvärr verkar göra.

Det finns också de som påstår att politik inte hör hemma i vissa områden alls. När jag skriver om sexismen inom dataspelsvärlden får jag höra att jag gör politik av allt. Det är en bristande förståelse för vad politik är. Som att det inte skulle vara politiskt att objektifiera kvinnor, som att det inte är politiskt att upprätthålla en norm som gynnar vissa grupper och diskriminerar andra. Vädjan om att få slippa det politiska är egentligen en önskan om att undgå granskning. Om jag aldrig tänker på frågor som jämställdhet så behöver jag aldrig höra att jag är ojämställd.

När vi prestigelöst och självkritiskt granskar världen omkring oss så blir orättvisorna uppenbara. Vi ser förhoppningsvis också hur vi själva bidrar till dem och hur vi kan sluta göra det. Det är utmattande, det är ibland till och med nedbrytande. Men det är vad vi måste göra. För medvetenhet bringar förändring, och utan den hade mänskligheten inte varit så fri som den är idag. Fast jag tycker ändå vi ska unna varandra pauser från det politiska ibland, bara för att komma tillbaka ännu starkare.