Mammafrågan har släpats upp på galgberget igen. I skottgluggen: kvinnor med barn, kvinnor utan barn. Man har till och med dammat av den sex år gamla huskvinnedebatten, vilket i och för sig är praktiskt för då kan andfådda kulturskribenter återbruka sina gamla texter i vårens längsta omkok.
Kvinnors val att bli mamma eller inte började dryftas med släppet av Sara Martinssons bok ”Kvinnor utan barn” i januari. Boken kallades både för ett lapptäcke av anekdotisk, konspirationsteoretisk bevisföring (Expressen 24 jan) och en efterlängtad historisk oddysé över barnfrihet (GP 24 jan). Sen, i mars, mitt i pågående soft girl-debatt kom nyheten om att det inte föds några barn i Sverige: Vi har inte förökat oss så lite sen 1749. Och så var snacket igång igen: Varför? Varför inte?
Medan moderskapet idisslas såhär är jag i åttonde månaden, så jag befinner mig väl i någon slags mellanförskap. Både mamma och inte. Inte riktigt mamma men inte inte mamma heller. Jag har aldrig uppfostrat någon men jag håller andan när jag går förbi rökare för att min kropp är ett tempel nu, ett tempel som just nu är mitt barns personliga strykpojke och kisshink.
I ”Kvinnor utan barn” skriver Sara Martinsson om barnlängtan som en kulturell konstruktion som saluförs av en lukrativ momfluencer-bransch, en storindustri som växt sig till något av en vegetativ köpfest. Konsumentmamman har blivit en egen produkt.
När jag växte upp under tidigt 00-tal fanns inte mammainfluencers. Det som fanns var Debra i ”Alla älskar Raymond”, en kvinna med polisonger
Jag gillar inte riktigt influencerkulturen, men jag tror att jag älskar att det finns mammainfluencers. För tvärtom från att vara något av den sirapsdränkta flugfälla Sara Martinsson beskriver tyckte jag nämligen länge att moderskapet framställdes som ett svart hål fullt av lusmedel och snorsugar, lite som att falla från en klippa och sluta vara en person. Min uppväxts popkultur förkunnade att man blev irrelevant sekunden man plussade. Jag trodde att moderskapet var att bli ful, bortglömd och dö. Så när min egen barnlängtan försiktigt började uppenbara sig någon gång mitt i tjugoårsåldern var jag lite förvånad. Hoppsan.
När jag växte upp under tidigt 00-tal fanns inte mammainfluencers. Det som fanns var Debra i ”Alla älskar Raymond”, en kvinna med polisonger. Ingen ville bli som henne. Eller Annette Bening med pulserande halspulsåder i ”American Beauty”. Ingen ville bli som henne heller, man ville mycket hellre vara den groomade tonåringen.
När Miranda i ”Sex and the City" fick barn blev hennes hår fult och hon blev ofta övergiven av sina vänner och kallad tjock av främlingar. Artister som fick barn bara försvann från offentligheten. I alla kärnfamiljssitcoms som gick på trean levde de, visserligen ofta väldigt knulliga, mammorna fastkedjade vid tvättstuga och busig (ew) gubbtoddler med ölmage. De hade alltid på sig koftor och var friserade med spretig offentlig sektor-lugg. Ofta var mammor förresten inte alls med i bilden, de var döda, inte minst i 27 Disneyrullar. Ingen i någon serie pratade någonsin om moderskap som något privilegium, snarare som en hämsko. Jag fattar, det var en blandning av 2000-talets Girls Gone Wild-misogyni och en feministisk reaktion mot det skruvstäd moderskapet länge varit för kvinnor, men ändå. Det präntade in bilden: När du blir mamma upphör du. Eller aa, dör. Jag ville ju inte dö, jag ville vara en sexig tjej.
Det finns förstås något cyniskt med momfluencers och familjebildning som ett sätt att hålla sig relevant. Men nu är graviditet och bebisar inte längre automatiskt en sluss rakt in i osynlighetens – och polisongernas – skumrask. Och det är väl ganska nytt, i en postmodern värld.
