– Behärskar han begreppen ”över” och ”under”?

BVC-sköterskan riktar sig tillfälligt till mig under det att hon iakttar sonens förfarande med prylar som han har fått sätta ord på.

– Oj, det vet jag inte, men han kan färger!

Hon ler mot min son och frågar:

– Kan du sätta tallriken under koppen?

Han sätter tallriken ovanpå koppen. Sen skrattar han. Jag sneglar på sköterskan. Hon antecknar. Jag ler lite generat. Hon upprepar frågan. Han sätter koppen på huvudet. Vad är det hon skriver? Kryssar hon i rutan ”normal” eller ”onormal”? Får han underkänt? Krävs det ombesiktning? Får han fortsätta att köra på som tvååring, eller krävs det åtgärder? Jag känner mig illa till mods. Nervös. Plötsligt sitter jag där och betraktar min son utifrån, som ett objekt som det kan vara något fel på. Med ovan och granskande blick iakttar jag honom, ungefär på samma sätt som jag tafatt sneglar på bilens underrede under besiktningen. Vad är det de kan se som jag inte har sett?

– Jo förresten, säger jag sen. Han kan visst ”över” och ”under”. Hemma!

Jag tror att jag låter övertygande, men jag vet inte om jag ljuger eller inte. Och jag tänker att hon genomskådar mig. Hon vet att jag har fler barn, att jag har gått igenom proven förr, att jag vet vad jag ska svara för att barnen ska få godkänt. Jag tänker att hon tänker att jag fuskar. Och plötsligt ser jag hela mitt föräldraskap utifrån, som i en filmscen med pålagda skratt. Men jag vill ju bara att hon ska förstå att mitt barn är normalt! Ja, kanske rentav en gnutta mer enastående än normalt? Lite över snittet, lite smartare än andra barn och kanske lite tidigare i utvecklingen? Ja, men jag vill ju bara att han ska ligga på den säkra sidan om normal!

Och jag minns min egen hälsokontroll i åttonde klass. Hur skolsköterskan gjorde ett kryss precis på linjen och sa att jag hade kommit i kapp min viktkurva. Hur det svartnade för mina ögon. Så länge jag kunde minnas hade jag legat under kurvan, liten och nätt, på den säkra sidan, nu var jag plötsligt normalviktig! Trots att jag i förväg hade vidtagit åtgärder och inte ätit någon frukost så hade vikten fullkomligt skenat iväg till normal. Helt okontrollerat svällde jag nu ut i en fruktad pubertet och mitt förhållande till den normala viktkurvan kom att prägla min syn på mig själv under många år framöver.

Kanske är det så att kontroller plockar fram det sämsta i oss människor? Att så fort vi ställer oss i relation till begreppet ”normal” så flippar vi ur på ett eller annat sätt?

Vi strävar efter att betraktas som normala, men att vara normal är att hela tiden riskera att trampa snett och halka över på fel sida om normal. Det som inte är accepterat. Att vara onormal på rätt sida kanske är det säkraste? Då har du i alla fall en marginal.

Jag önskar så att vår son kan få vara lika glatt förväntansfull som nu inför sina kommande kontroller i livet. Tänk om han kunde slippa att ärva samhällets och sin mammas hang-up på vad som är normalt eller inte. Tänk om han kan få fortsätta att skratta när han ser sig själv i spegeln utan att en normal viktkurva skymmer sikten. Tänk om han även i framtiden kan dra upp tröjan och stolt visa upp sin navel, och bara veta om att han är underbar!