Att somna är att släppa kontrollen. Ge oss handlöst in i det okända. Vi vuxna har vant oss, visa av erfarenhet att vi vaknar igen varje morgon.
För ett litet barn kan det vara skrämmande. Inte bara att falla in i mörkret, men också att sova, utan beskydd. Det är en primal instinkt: att söka skydd, när vi är som mest sårbara. Spädbarnet som skriker efter sin förälder – ett tecken på intelligens: ingen föda – som den behöver jätteofta för att fylla sin lilla magsäck – och risken att bli bortrövad, uppäten. Längtan efter närhet är också en ren överlevnadsstrategi.
Det är alltså helt normalt, och sunt, för ett barn att vilja sova nära en vuxen. Det som är knasigt är vår idé att barn, mot sin vilja, ska ”tränas” att sova ensamma: visa inte din närhetslängtan.
Idag spär Socialstyrelsen på det här tänkandet. Deras riktlinjer säger att bebisar ska sova själva. De skräms genom att hävda att samsovning med vuxna ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. Men kikar du närmare på forskningen i ämnet, är den i bästa fall förvirrande. Eller, rent ut sagt intetsägande.
Råden idag bygger på studier där man inte alls tagit hänsyn till omständigheterna, när bebisar dött sovandes med vuxna. Det står inte i dokumentationen om den vuxna hade tagit sömnmedel, varit berusad, rökt eller var kraftigt överviktig. Det står inte heller om de sov i en vattensäng eller i en soffa full med kuddar. Allt det här är riskfaktorer vid samsovning. Skalar man bort de som samsover säkert – kortfattat: nyktert på en yta utan en massa extra kuddar och täcken, är det ofarligt. I Japan, där samsovning är normen har man lägst andel plötslig spädbarnsdöd i världen.
När forskare kikade på plötslig spädbarnsdöd i Alaska under 13 års tid, kunde 99 procent av barnen som dött vid samsovning kopplas till någon av riskfaktorerna. Forskarna konstaterade att samsovning i sig inte var boven.
Problemet verkar alltså inte vara att det är farligt att sova med sitt barn. Problemet är att föräldrar inte får rätt information.
Faktum är att en stor del av nyblivna föräldrar ändå i slutändan sover med sina bebisar, oavsett vad Socialstyrelsen råder.
Problemet är att de tvingas oroa sig och skämmas över det. Och göra det osäkert, för att de inte vet bättre.
Varför ges inte fakta, istället för att tvinga föräldrar att gå emot sin instinkt att vara nära sitt barn, och därmed börja tvivla på sig själva?
Hade jag varit en liten bebis som precis hade kommit ut ur en varm mysig intim sfär i livmodern, hade jag inte heller velat ligga ensam i en spjälsäng. Jag hade velat vara nära de människorna som fick mig att känna mig lugn och trygg.
Det är hög tid att vi går ifrån det patriarkala arvet, om att barn ska ”tränas” till självständighet. Att separera barn och vuxen. All modern forskning visar samma sak: barn blir självständiga av att känna sig trygga. Inte av att tränas till att klara sig själva.
Så, vad ska man göra? Här kommer några konkreta förslag:
• Visa de konkreta omständigheterna i fall av plötslig spädbarnsdöd, så att framtida forskning kan ske utifrån de faktiska förhållandena.
• Gå ut med råd kring säker samsovning – även om Socialstyrelsen envisas med att avråda borde de åtminstone berätta hur det kan göras säkert, när vi vet att folk gör det oavsett vad de säger. Här finns riktlinjer från det respekterade amerikanska universitetet University of Notre Dame.
• Hitta alternativa lösningar som är säkra för barn och förälder och tipsa om dem. Som det många använder idag: en spjälsäng vid sidan av sängen.
• Sluta skräm upp föräldrar och få dem att tvivla på sig själva och sina föräldrainstinkter. Helt enkelt. Sluta dumförklara oss. Ge oss fakta.